Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gänglig blef han själf. Den enda, som kunde
smyga åt honom en tjugufyraskilling eller litet
nybakadt bröd, utan att han svor och spottade,
var Karin. Och detta kom sig af, att hon icke
lät skrämma sig, hvarken af de borstiga
mustascherna, örnnäsan, de yfviga ögonbrynen öfver
de hvassa, misstänksamma ögonen eller af
gubbens tvärhet. Karin var van att få alla till
sina vänner, och hon visste ej, hvad det ville
säga att bli stött tillbaka. Därför besegrade
hon också gubben Svedin. Hon blef hans
ögonlust, hans glädje och hans tröst. Det såg
nästan ut, som om han log, när hon trädde
inom hans dörr.
Och kom Karin dit en gång, dröjde hon
där alltid länge. Ty ingenstans fanns där mera
att se än hos gubben Svedin. Där funnos
snidade skåp och stora kistor, målade med
rosor och krumelurer, trekantiga hörnskåp och
raka väggskåp. När Svedin kom hem från
kriget, var ensam och ingenting ville ta emot,
då tog han till färgen och penseln och började
måla. Bönderna körde dit med sina möbler,
när de voro gamla och skadade, eller när
bröllop skulle firas och gamla ting göras till
nya för att med heder kunna skänkas bort.
Alltsammans kom till gubben Svedin, och när
han blifvit känd och fått kunder började han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
