Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i dessa dagar, och Cecilia har fått annat att
tänka på.
Därmed kysste Brandt dottern på kinden,
steg i släden och körde bort. Karin stod ensam
kvar på trappan och fattade icke, att det som
händt kunde vara sanning.
I det uppdrag, Magnus Brandt gifvit sin
dotter, låg vid denna tid ingenting, som kunde
verka öfverraskande på en ung flicka. Ärbar
som tiden var, voro dess former friare och
enklare än våra, och när behofvet kräfde, sköts
konvenansen undan lättare än nu. Hos sina
vänner bland folket hade Karin mer än en
gång setat vid sjuksängar, mäns lika väl som
kvinnors. Och dock kände hon sig nu brydd,
ängslig och lycklig på samma gång.
Fylld af de mest förvirrade känslor och
föreställningar sprang hon uppför trappan och
in i sitt rum. Hon vågade ej sätta på sig ett
smycke, hur gärna hon än velat. Men håret
ordnade hon, under halslinningen fäste hon ett
fint hvitt krås, och öfver klädningen band hon
ett förkläde med bred, lysande bård.
Ute i korridoren mötte hon Sara.
— Hvart tänker Karin gå? frågade den
gamla tjänarinnan.
— Far har sagt, att jag skall hålla fänriken
sällskap. Han är ju så ensam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
