Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja ja,» hviskar hon till svar. »Jag ska
vänta på dig, till dess att jag blir gammal och
grå. Vänta på dig, så länge jag lefver. Aldrig
blir jag ensam då. Aldrig skall jag gråta.»
Hur ljust allt blifvit i en hast! Hur lyckligt!
Och framför allt hur möjligt! Intet är svårt
längre, intet finns, som icke kan öfvervinnas.
Båda äro nu så uppjagade, att de stamma
mot hvarandra och finna inga ord. Gråten
darrar i deras ögon, och när de länge setat
lysta, säger Karin:
— Vi är ensamma hemma. Ingen finns här
mer än vi.
Därpå bemanna de sig och gå lyckliga ned
till middagsbordet, som väntar. Muntra som
två lekande barn, spela de med ord för att
missleda huspigan, som passar upp. Och när
middagen är öfver, är eftermiddagen deras.
Ensamma följas de åt ut i hagen. Inne i skogen,
där det är ensligt och tyst, gå de arm i arm.
Karin visar honom sina vägar i skogen, stenen
vid bäcken, som larmar af vårflödet, stranden
nere vid sjön, där sanden ligger som en hvit
båge, hvilken vågen smeker.
När de komma tillbaka, är det redan
mörkt. Karin tänder lampan, och ingen af
dem vet, hur tiden kunnat gå så fort. Dock
har den gått, och när de skiljas i trappan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
