Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som för till bådas rum, då brinna Karins
kinder. Hviskande byta de kyssar i mörkret, till
dess att Karin säger:
— Inte mer. Jag blir rädd.
Länge sitter Karin sedan inne hos sig vaken,
lycklig att systern är borta, lycklig emedan hon
vet att några steg från hennes dörr finns den,
hon älskar, lycklig åt allt, som kommit och
ännu kan komma, allra lyckligast dock, att
hon är ensam med sin lycka.
Först när hon lagt sig och redan släckt ljuset,
minns hon något, som hon glömt.
— Tänk, tänker hon, ej en enda gång har
jag kallat honom vid namn.
Och hon beslutar att nästa morgon, när de
mötas, vill hon hälsa honom med att säga det
högt.
Det underbara namnet, som hon aldrig förr
kunnat uttala.
Leende somnar hon.
Men den unge fänriken har icke gått till
sängs. Allvarlig sitter han vid sitt bord och
har icke rum för mer än en enda tanke:
hur enkelt och rikt lifvet plötsligt blifvit, och
hur rak och klar den väg nu ligger utstakad,
som han från denna dag har att gå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
