Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfver den olyckliga hjorten. Karin anade icke,
att ett stort konstverk gick igen i det stela
mönster, hvari Ruijsdaels dikt om ekskogen
blifvit omflyttad. Hon gladde sig blott åt bilden,
sådan den under hennes flitiga händer växte
fram, och på den punkt af mönstret, dit hon
nu hunnit, räknade Karin på stramaljen
samvetsgrant de fina stygnen, så att det bruna och
hvita skulle mötas riktigt och rätt på den främre
hundens hufvud.
Karin satt uppe och sydde, och på
kakelugnskransen slog den lilla pendylen redan
elfva klingande slag. Nu sof hela huset. Nu
var Karin alldeles ensam. Aldrig kände hon
sig så fri och väl till mods som då.
Förtroget och välbekant var henne allt, och de
stora rummen, som lågo i mörker, skrämde
henne ej. Så hade hon vant sig att sitta, allt
sedan systern for, och så kände hon sig lycklig
med sina minnen och sina förhoppningar. Hela
den lilla värld, hvilken hon gömde, syntes henne
då rikare än eljest, just emedan allt rundt
omkring var så tyst. Då blef denna värld hennes
egen på ett innerligare och varmare sätt, än
när dagsljuset kom och skrämde de skygga
drömmarna undan.
Rundt om byggnaden hörde Karin
nattvaktens steg, och genom fönstren, hvilka långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
