Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vargungarnas färd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den fanns där inte, och det var märkvärdigt, ty hela
världen visste, att McKean bodde i en stuga vid den
svarta klippan. Vi var nära kusten, där vinden blåser
hårt och där det är mycket snö. Överallt låg stora
drivor, som blåsten hade tornat upp. Jag fick en idé
och jag gräver i en och annan av drivorna. Snart
finner jag väggarna på stugan och gräver mig ned till
dörren. Jag går in. McKean är död. Kanske har han
varit död i två, tre veckor. Han hade angripits av
någon sjukdom, så att han inte har kunnat lämna
stugan. Vinden och snön har täckt över stugan. Han har
ätit sin mat och lagt sig att dö. Jag såg efter i hans
förråd, men där fanns ingen mat.
— Låt oss gå vidare! sade kvinnan. Hennes ögon
var hungriga, och hon pressade handen in mot bröstet,
som om något gjorde ont där inne. Hon vajade fram
och tillbaka liksom ett träd i vinden, där hon stod.
"Ja, låt oss gå vidare!" sade mannen. Hans röst lät
dov, som en gammal korps kraxande, och han var
alldeles utom sig av hunger. Hans ögon var som
glödande kol och liksom hans kropp vacklade fram och
tillbaka, på samma sätt vacklade också hans själ fram
och tillbaka. Men också jag sade: "Låt oss gå vidare!"
Ty denna enda tanke, som träffat mig som en
pisksnärt varenda mile av de femhundra, vi hade
tillryggalagt, hade bränt sig in i min själ, och jag tror att
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
