Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
större, rödmåladt trähus, som låg pä en höjd till
vänster om dem.
»Ja», svarade härtigen, »det är min borg här
på platsen. — Det ser ut, som om du funne den
alt för anspråkslös», tilläde, han leende.
»Uppriktigt sagdt, så erkänner jag gärna,
att så är», återtog prästen.
»Du vet, att jag icke älskar prål och granlät.
Här behöfs icke något fäste, därför är bygnaden
så enkel. Men därför är den mig icke
mindre kär. Den är ett verk af hela mitt Värmland,
som också underhåller den, enligt en af mig
uppgjord fördelning.»
De åkande hade hunnit öfver bron. Härtigen
ryckte till på tömmarne åt hästen, som genast
ökade farten.
»Jag vill icke bli igenkänd», sade härtigen.
»Du vet, att jag är mycket benägen för att göra
öfverraskningar».
Prästen kände denna vana hos härtig Karl,
som denne bibehöll äfven sedan han blef konung
Karl IX.
Snart hade de hunnit borggården, hvarå de
körde in. Knapt hade hästen stannat, förr än
en gammal gubbe, i hvars hållning man tydligt
kunde skönja krigaren, trots att han gick blott
på ett eget ben — det andra var af trä — kom
ut.
»Guds fred, herr härtig! Ni kommer, efter
vanligheten, som en tiuf om natten», sade den
gamle, och hans ansigte sken som en sol.
»Guds fred igen, gamle Lars», svarade härtigen.
»Du är kry och frisk som vanligt?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
