Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pers-Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
"Ja, visst äro vi det", nickade han med ett
belåtet uttryck. "Men sa mor, att hon tittar efter mig."
"Ja sa ingenting, men en har väl ögon, vet jag",
sade gumman med halfhög stämma.
Den gängen skämdes du, Pers-mor, när du kom
in till dig! Det var första steget och det är alltid
värst.
Hennes ord voro eldbränder.
Johan hade ju i flera år troget och träget tjänat
Annas föräldrar, hade gjort Anna själf många
små-tjänster under denna tid och borde väl med sitt
utseende och sitt sätt hafva kunnat gjort intryck på
henne, åtminstone litet. Det var ju inte omöjligt
att gammelmor sett rätt. Kanske hade Anna gift
sig med Erik för gårdens skull, kanske hade hon en
liten vrå i sitt hjärta, dit han aldrig kommit.
Omöjligt var det väl ej! Människan är ju människa och
tankarne gå ofta sin egen väg!
Johan började på nytt hängifva sig åt sina
funderingar, trodde att ungmor gärna såg honom och
sökte vid alla tillfällen hålla sig framme, le litet
förtroligt mot henne, tala halfhöga ord, och det kunde
ju skrifvas på deras gamla bekantskaps konto. Men
försiktigt, försiktigt! Åh, han visste nog, han, huru
kvinnfolk skulle tagas!
Anna såg ingenting och visste ingenting, men
Erik, han såg. Hans lynne var mörkt som hans
utseende och hans känslor starka, och många ord sade
han vanligtvis ej. Modern kände sin son och hade
en dag i förbigående sagt:
"Hur är det, äro Anna och Johan bekanta?"
"Bekanta, ja, han har ju tjänat hos hennes
föräldrar."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
