Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pers-Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
upp dem emot hvarandra och sökt väcka misstro
hos Erik emot hustrun.
Hm. Inte hade Anna tid att grubbla på slikt
och aldrig ville eller kunde hon för resten tro annat,
än att det skedda tilldragit sig emedan "det skulle så
vara". Gumman började bli gammal och tosig och
olyckan med Erik hade gripit henne för hårdt. Men
själf hade hon ej tid o att grubbla.
Så dog Erik. Åh, det var en förfärlig kväll.
Sex starka karlar hade all möda att hålla den arme,
rasande mannen och hindra honom från att skada
sig själf eller andra. Och gång på gång kastade han
sig med full, ursinnig kraft, mångdubblad af
vansinnet, öfver dem för att krossa dem, krossa sig själf,
krossa allt, tills han slutligen föll tillbaka i sängen
maktlös och förintad, ej igenkännande någon eller
något, men vridande sig under smärtfulla syner och
föreställningar.
Anna hade ej kunnat vara inne i rummet och
åse det grufliga uppträdet, utan satt i ängslig
förbidan vid den två-årige piltens säng och räknade
timmar och minuter tills ändtligen en af kärlarne,
det var ändå Lasse i Björka, som varit där i flera
dar, kom och förkunnade henne att allt var slut.
Åh! Hon drog ett djupt andedrag af lättnad och
greps af en vild glädje. Så var hon då fri från den
tunga, tunga bördan, som en lång tid legat på
hennes axlar, fri frän den följeslagare, som genom sitt
bedröfliga uppförande slutligen blifvit henne vämjelig,
en styggelse, fri, för att med sin lille gosse draga
långt, långt bort, där ingen kände henne och där
minnena ej trädde så lefvande i hennes väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
