Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XLVIII
hållanden — en förtegenhet som försiktigheten föreskref —
för en del rätt intressanta detaljer. Nere i horisonten ser
man för öfrigt ännu Poltavadagens svarta olycksmoln rufva,
fastän 81/2 månader ha gått sedan dess. Tiden blir
svenskarna lång, heter det, bland alla dessa långskäggiga
turbangubbar, bara turbangubbar, så att man nästan glömt
bort hur fruntimmer se ut. Sällskapslifvet saknade således
sin lifgifvande ande, och man gissar lätt att Axel Sparre
med vemod tänker tillbaka på Polen-Saxen och att den
medkänsla han uttalar för de stackars inlästa turkinnorna
inte är alldeles oegennyttig.
I ett längre P. S. omtalas närmare de hästar med
tillhörande utrustning, som sultan Achmet III sändt Carl XII
som gåfva. Det riktigt blixtrar och blänker i beskrifningen
af ädelstenar och guld. Sådana presenter ger man knappast
en flyktig gäst, om än så vidtberömd, utan en som man
vill hålla kvar och draga nytta af. Och det fogade sig så,
att kunde Carl XII ej komma till Polen igen, så var Turkiet
den enda plats, hvarifrån han ännu kunde bedrifva
östeuropeisk politik. Nu visar han sin vanliga, rätt slösande och
föga efter egna tillgångar beräknade frikostighet mot
öfver-bringaren och betjäningen. Så passar det sig förstås i
orienten, och han tänkte förmodligen därvid lika mycket på
gifvaren som på öfverbringaren. Men Sparre förtiger att
också storvisiren Ali pascha sändt några hästar som gåfva,
men hvilka Carl bestämdt vägrade att mottaga, hvarigenom
hela presenten höll på att kantra. Pascharna fingo dock ge
vika inför Carls oböjlighet. Han ämnade nämligen störta
storvisiren och kunde då efter sina grundsatser ej taga emot
en gåfva. Det var som en öppen krigsförklaring; August
och Peter skulle nog ha handlat helt annorlunda.
Icke heller skymtar det fram att man i Bender vid
denna tid befarade ett ryskt öfverfall på svenska lägret,
hvarföre seraskieren ständigt lät isa den tillfrusna Dnjestr.
Däremot omtalas afsändandet af tre svenska officerare (en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
