Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LÖJTNANTEN Grefve C. H. P. SPERLINGS DAGBOK 1700—1710
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höra så starckt skiutas in uthj retranchementet, wille han
och intet försumma den elden utan sedan han befalt
dragonerna stå qwar der uth[e] att ingen flychtig förbij släppa,
begifwer han sig allenast med Stallmestaren Axell Hård in
åt retranchementet effter då redan Generaladjutanten Cnut
Leyonhufwud så wäll som drabanterna Reinholt Wrangel,
Klingkenström, Reutercrans [och] Gyntersberg woro samtlige
skutne, somblige blesserade och de andre med de
blesse-rade embrasserade och således war ingen med Hans Maijrtt
och desse förnembde, som tillförenne fölgde in Axell Hård.
Som nu Hans Maij:tt wille in utj retrechementet, och hade
en passage att passera, som war tämlig trång och med
diup graf försed, kunnandes [ar kunde] Hans Maij:tt för
döda, som låg i wägen, intet komma fram utan måtte
be-gifwa sig öfver grafwen, hwilket intet bättre lyckades än
att både Hans Maij:tt och Hård kommo neder i grafwen,
och kom Hans Mai:tt intet förr up, för än 2:ne finnar, som
stodo i retranchementet, hielpa honom up sampt hästen,
kommandes Hans Maijrtt så att sittia tillhäst igen, men
utan wärja och en stöfwel, som i grafwen blef liggandes.
Stöfweln feck då enteligen Axell Hård igen, och så kom
Hans Maij:tt till drabanterna igen wid siön med en stöfwel
och ingen wärja. Då wille Hans Maijrtt sielf enteligen
med drabanterna ga löst på wagenborgen, men som guardj
då kom anmacherandes, gaf Hans Maijrtt dem ordres att
attaqvera, det de och giorde, och måste de aldra mäst om
afftonen [däran], gifwandes Hans Maijrtt sig då så mycken
tijdh att han afsteg och wåta stöfwelen uppå sig tog.
Denne disputen om wagenborgen warade en temelig stund
och in til dess det blef så mörckt, att på sistone intet wåra
egna kände igen hwar andra, af orsaak några af wåra
bataljoner fick ryska fahnor dem de gifwit piqvenererne att
bära, och alltså willandes man af fahnorna och begynte
dhet see rätt illa uth om affton. Ty mörckret tog alt mehr
och mera till och wåra egne intet wille tro någon menni-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
