Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den lefnadsteckning öfver Rehnsköld, som grefve Henning
Hamilton författat [1], påpekas visserligen sådana tillfällen;
men så missuppfattad som Carl XII:s personlighet är i
denna uppsats — den, som något kände grefve Henning i
lifstiden, kunde knappast tro att Carl XII skulle vara hans
man — kan man svårligen vänta att hans närmaste man
blifvit ställd i sitt behöriga ljus. Rehnsköld bör där
framstå såsom oppositionsman och författaren kunde haft skäl
till undran öfver att ej ha påträffat mera. Visserligen lär
det ha händt en gång vid ett afgörande tillfälle, att
fältmarskalken på själfva slagfältet häftigt gifvit uttryck åt sitt
missnöje med en åtgärd, som tillskrefs konungen. I sin
berättelse om Poltavaslaget påstår nämligen A. L. Lewenhaupt
att Rehnsköld sagt till Carl, med anledning af ett förment
eller verkligt ingripande af denne beträffande infanteriets
marsch: ja, si så gör herren alltid! jag får intet göra som
jag vill. Gud gifve herren ville låta mig råda. — I vissa
frestande situationer synes Rehnsköld haft svårt att styra
sitt sinne och det förefaller som om B. v. Beskow [2] litet
för hastigt afvisat möjligheten af att fältmarskalken kunde
ha sagt något sådant. Åtskilliga andra episoder från denna
olycksdag tyckas visa att han ej varit i sitt esse. Hur
mycket i den olyckliga utgången, som till sist skall anses
komma på denna räkning, vet man ej och därom växla
uppfattningarna, men så böjd man än måste vara att
underskrifva Lewenhaupts ord: »gifve gud vår allernådigste
konung intet hade varit blesserad och själf kunnat antaga sig
saken, aldrig hade det så gått!!» så erinrar man sig dock,
att orden äro skrifna med tydlig hänsyftning på en som
bitter ovän betraktad person. Nog af: »es ist alles
verlohren», är det sista ord Piper hört Rehnsköld säga ute på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
