Det var en vinternatt med det kalla stjärnljus, som kommer den ensamme att gråta utan att han själv vet varför. Den bekransade sup-påven, som nyss förts genom Moskvas gator, hade av folket hälsats tystare än annars, och mitt under smörveckans lössläppta upptåg viskades om hat och sammansvärjningar och fängelser. Var två människor möttes ohörda, förbannade de tsaren. Poperna mumlade vid sina rökelsefat, att han åt kött i fastan och dyrkade romarnas gudar i stället för helgonen. Bojarerna klagade, att de icke fingo sova i fred om nätterna utan blivit arbetsslavar, som måste ombygga hela Ryssland från källaren ända upp till tornhuven. De berättade, att han blivit vansinnig. Satt han icke i resvagnen eller vid sitt mikroskop så botade han sjukdomar som en läkare, gjorde stövlar som en skomakare, båtar som en skeppsbyggare, elfenbenspjäser som en svarvare, eller också avhögg han huvud som en bödel. Efter ett sådant dagsverke hade de ibland vid taffeln sett honom gå bort och sätta sig bland musikanterna och slå trumma med en sådan skicklighet, att icke heller i den konsten någon annan fick bli hans överman. Köpmännen knotade vid sin disk över de långa krigen, och bönderna sleto förbittrade i sina tjocka rockar och gömde i fickan sina heliga avrakade skägg.
Ju senare det led på natten, dess vassare glindrade stjärnorna, och Alexei, tsarens son, satt ensam i sin kammare, som var välvd i taket och helt och hållet scharlakansröd och bemålad med gröna lövslingor. Runt omkring honom på golvet lågo teologiska verk och små tunna böcker med fromma helgonsägner. Han höll ännu pennan över ett halvskrivet brev till sin Affrosinja, den rödhåriga finska trälinnan, men arbetet tröttade honom och pennan sjönk. Han glömde att man fråntagit honom hans värja och hans arvsrätt till riket. I de forntida tsarernas styva sidenpäls och små turkosbesatta stövlar tyckte han sig i sitt avstängda slott granska hovguldsmedens arbeten och samtala med lärda munkar. Sedan drömde han sig gå ned i kapellet och i vinterskymningen förrätta sin andakt under valvets stirrande kristushuvud, men vida omkring bredde sig ett gammaldags rike, där byklockorna sjöngo och där man sent steg ur bädden och bittida släckte ljusen. Så sprang tsar Peters blod honom åt pannan, och han inbillade sig sluta kvällen i ett dryckeslag och slunga tömda tennkrus i hjässan på tacksamt jublande bojarer.
Dörren öppnades bakom honom, men han trodde att det var tjänarna och förblev sittande i sitt grubbel. Först när han hörde steg och skratt i gångarna, vände han sitt magra och gråbleka ansikte med de infallna kinderna och sluga ögonen. Det var fadern. Det var tsaren, som kom med sina nattgäster, och mellan sig buro de ett långt bord, på vilket tio brinnande vaxljus stodo faststuckna i lika många brödbullar. Hur ofta hade ej Alexei tagit medicin för att bli sjuk och slippa infinna sig vid hans taffel! Hur ångestfullt hade han icke med sin Affrosinja, förklädd, rymt ända ned till Neapels vinberg för att gömma sig undan denne fader, som nu höjde käppen över hans huvud! Han gick baklänges mot vrån.
- Alexei, befallde tsaren, du skall vara värd i natt. Sätt dig mitt emot mig!
I samma stund alla satte sig, gav tsaren sin närmaste man en smällande örfil och ropade:
- Låt den gå vidare bordet runt! Ingen tror, hur väl sådana här stora herrar, som sitta samman med en förste, förtjäna en örfil.
Örfilen flög av hjärtans grund med slag på slag kring bordet ända till adjutanten Wjasemskij som var tsarens närmaste granne på andra sidan. Det var en helt ung och ännu oerfaren officer, och med handen halvlyft bleknade han och såg stelt på tsaren. Det fanns ingen i laget, för vilken tsaren fattat en sådan tillgivenhet som för denne gullockige yngling, men ett rykte hade i natt viskat, att han anslutit sig till sonen och upprorsmännen. Därför ville tsaren pröva honom, och med Ivan den förskräckliges raseri i blicken och en moskovitisk hantverkares godmodighet i skrattet sade han till honom:
- Wjasemskij, min gosse. I mitt eget rike törs snart ingen nämna mitt namn utan att förbanna mig. Här är min kind. Vid Gud och hans enfödde son ålägger jag dig uppriktighet. Skänker du belackarna rätt, slå då till! Jag förtjänar då inte heller bättre än de andra. Vad jag begär, det är sannfärdighet... och jag skall tacka dig.
Wjasemskij reste sig och makade stolen åt sidan för att knäböja, men så fäste han sin blick i ljuslågan och viskade:
- Mina händer äro orena. Låt mig först få tvätta dem.
Tsaren jakade med en tungsint nick och såg efter honom.
- Också han! Annorlunda hade jag väntat.
Han höll den tomma bägaren framför sig i luften, och tsarinnan, som hela dagen förstulet iakttagit honom, inkom i en enkel blå dräkt och satte sig på den lämnade stolen. Han lade sin hand på hennes arm och vände sig mot Alexei.
- Nå, varför skänker du inte i och dricker oss till? Så där, ja. En gång till! Och ännu en! Ställ dig upp! Fortare! Nej, ni andra skola sitta, men du skall stå. Du skall stå till svars. Är det sant att munkarna intalat dig, att du är hela folkets kärlek och hopp?
Alexei stod på andra sidan bordet, skakad av frossa, och hans veckiga ansikte blev askgrått och gammalt. Tsaren såg ut som hans son, och för var ny fråga snodde Alexei den långa spetshalsduken allt hårdare om fingret, men svarade icke ett ord.
- Är det sant, att du hatar mig, ditt livs upphov, att du längtansfullt väntar min dödsstund för att få omkasta mina dagars och nätters verk? År det sant, att din biktfader uppmanat dig att bli en martyr för folket. Ack, det finns andra martyrer i världen än de, som för folkets sak låta sitt blod på torget! Jag ville för er alla vara en fader och välgörare... Men vem kan säga, att han nedhämtat ur himlarna en guldtavla, på vilken det står ristat att hans värv var det rätta? Kanske skola ni en gång ropa, att denne dåre, i vilkens ådror mitt blod förskämts, är den man, som ni behövde för er sällhet. Men ni skola ropa förgäves. Det liv jag tänt kan jag ock släcka. Katerinuschka, mor lilla, vad har jag gjort för att bli så ensam?
Han lutade sig framstupa med de slutna ögonen mot tsarinnans arm och skrattade gråtande, så att bordsgästerna en efter en begynte stiga upp och smyga sig åt sidan bakom tsarinnan. Det var så godmodigt och varmt hans skratt, att de aldrig hade hört ett sådant, om ej i någon hederlig stuga på landet, men de kände sedan gammalt det löjet, som steg för steg bräddades med förtvivlan och förakt, och de fruktade för sina liv.
- Katerinuschka, barnet mitt... Var över hela Europa man slår en minnespenning eller trycker en flygskrift, där kläder man mig till narren! Vad har jag gjort för att bli ensam? Det är en lika ensam man, som i Sverige nu samlar sina troppar och för dem mot norska bergen... Därhän skulle vi då båda komma på så skilda vägar... Varför dröjer adjutanten? Jag längtar se om bland er alla inte finns en, som är nog hederlig att öppet visa mig, huruvida han älskar mig eller icke. Må han slå till.
Han höjde det förgråtna och skrattande ansiktet, men tsarinnan strök smeksamt blitt över hans krusiga hår och halvsjöng på en folkvisa med tunn och länge sedan bruten stämma:
- De store ha knektar och följen, som vakta,
men ensamt likt tiggarn på heden de gå,
när änglarna alla i skymningen sakta
få spela till sömns de ringa och små.
- Jag frågar efter Wjasemskij, adjutanten. Är han en stackare, som rymt, därför att han inte törs slå tsaren? Eller står han utanför dörren och tvekar? Eller kanske... Älskar han mig?
Mensjikov, som förblivit sittande, reste sig med sin stora pudrade peruk och sina ordensband.
- I gamla dagar, när jag bara var en sockerbagarpojke, som bar omkring mina pastejer på Moskvas gator, då kunde jag få dig glad, far lilla, när jag talade. Jag kunde styra ut mina historier så, att du tyckte dig se ohyggliga ugglor och uvar flaxa framför dig eller tokiga dvärgar gå på händerna, men vi ha blivit gamla, både du, min välgörare, och jag... Jag har att lyda din kejserliga befallning.
Han gick ut i gången utanför kammaren, och tsaren ropade efter honom:
- Varför tövar adjutanten, säger jag? Voro hans händer så orena, att han så länge behöver två sig? Det tvättvattnet skulle lysta mig att se.
När Mensjikov kom tillbaka bar han ett stort kupigt tennfat, fyllt till halvs med en röd vätska, som liknade fradgande vin.
- Din adjutant Wjasemskij är död, sade Mensjikov. Han tvättade sina händer i sitt eget hjärteblod.
Tsaren slöt åter ögonen och lutade sig över tsarinnans arm, och medan hon strök hans hår och kammade det mellan sina fingrar, hörde hon honom viska:
- Han älskade mig icke... han endast fruktade... Katerinuschka, mor
lilla!
