Det var julkväll. I Undenäs' prästgård satt kaplanens änka med den avlidnes räkenskaper på knät. Klänningslivet var sytt av hans nötta och många gånger vända kappa, hans stärkta handnäsduk hade hon bundit kring huvudet med knuten i nacken, och hennes blåfrusna smala fingrar lågo utsträckta på papperet. Till växten var hon längre och magrare än andra kvinnor, och alla hatade och baktalade henne för hennes girighet och elakhet. Redan i de goda tiderna hade aldrig ett talgljus tänts i prästgården. Tjänarna drev hon ur sängen klockan tre om vinternätterna, fast de icke sågo vid det knappa skenet från fyrstickan eller spisen utan satte sig att gäspa och prata på loftet. Mitt i gatan mellan ladugården och stallet kunde hon säga åt drängen, att han skulle hänga träskorna på ryggen och spara dem till sabbaten, och dömdes någon till kyrkoplikt, alltid hölls hon för den lönliga angiverskan.
Det skymde redan, och hon stirrade oavvänt genom de halvt igensnöade rutorna mot den spånklädda träkyrkan och klockstapeln. Bredvid henne stod en man med yvig lockperuk och ett rödsprängt, men ständigt småleende ansikte. Det var förvaltare Trulsson nere från bruken.
- Tron I att han kommer? frågade hon ångestfullt. Han var min enda dräng och sedan han gick in till staden, har han blivit borta. Det är nu tre dagar sedan. Agas skulle han! Säkert blev han om måndagen funnen på krogen och därför enligt det nya plakatet tagen till knekt.
- Jag fruktade att det stod illa till här i sorgehuset, svarade Trulsson vänligt. Därför red jag hit upp. Klaga inte, mor Ingebritt, ty i grunden är det inte så stor skillnad mellan lyckan och olyckan som vi tänka. Bådadera bli det, som vi göra dem till. I skulle blott se den vackre gamle Soopen, min nådige herre, när han rak och utan ett ord står vid matbordet i salen och räknar hop de stora högarna av mynt till sin årsskatt. Sex hundra daler silvermynt i överflödsavgift för fruntimrets utländska sidentyg, sextio daler för spetsarna, fyrtio för sobelpälsen, tjugu för finare hattar och kläden, fyra för te och kaffe, fyrtio för de gyllene beslagen på karossen, fyrtio för all tobaksrökningen och så sjättepenningsavgift, durchtågsgärd och kontributionsgärd för gods och underlydande. Besinna därtill, att järnet måste hembjudas till staten, som ingenting har att betala med, och att det på hela bruket knappt finns tre arbetsföra karlar att skicka ned i smedjorna. Och ändå står den gamle Soopen så grann och vacker och skakar Gjörtzens koppargudar ur påsarna. I är för girig efter världens goda, mor Ingebritt. Det mena alla.
- Fattigdomen föder omtanke, mumlade hon strävt. Aldrig har en sådan nöd gått över ett folk. Sedan november ha vi ätit barkbröd, och för att kunna hålla dragon gick salig Vibelius själv på åkern som en gårdskarl ända till dess han dignade och uppgav andan. För fem daler kan jag knappast få ett skålpund socker, en tunna strömming knappast för femtio, och saltet kostar över hundra. I morgon ha vi julotta, men inte talg till ett enda ljus. Vi ha ingen prästman, som kan föreläsa Herrans ord, och ingen klockare. Hästarna äro tagna till trossen, och kommer inte drängen tillbaka, är jag förlorad, ty då står gården utan man. Vid Guds nåd, säg mig att han kommer!
Hon tryckte pannan mot rutorna, stammande och rådvill.
- Han kommer! svarade Trulsson. Jag hör steg ute i snön.
I detsamma stöttes dörren upp med slammer och larm. Några högröstade knektar i trasiga uniformer stapplade över tröskeln, och bakom dem följde en flock av utmärglade vägstrykare, mest ynglingar och gossar. De voro hemskt svartnade och hoptorkade i ansiktet av barkbrödsföda och hade klutar av fårskinn bundna om benen och fötterna. I den bortersta ynglingen igenkände hon drängen, och hon förstod att han var tagen till krigsman och bortfördes med de andra.
- Duka nu upp vad huset har att bjuda, befallde den ene knekten och blåste i de stelnade händerna.
- Här finns intet, platt intet! svarade hon orörlig.
- Vad som inte bjudes får tagas! I sju timmar ha vi irrat ikring på Tiveden från ödehemman till ödehemman.
Huggvärjorna och sporrarna klingade, rösterna sorlade, och mor Ingebritt vaggade fram och tillbaka och plockade med händerna på förklädet. Hon gav drängen en frågande blick. En lång stund hörde han på trätan och strök sig tafatt om nacken. Slutligen såg han ned i golvet och yttrade helt sakta:
- I var alltid hård och girig, mor. Därför stal jag i somras fyra kakor svartbröd och gömde dem i dragkistan på svalgången. Dem vill jag mitt för era ögon dela med de andra, ty i en sådan nöd finnas inga ovänner.
Knektarna ryckte stojande nyckelknipporna från mor Ingebritts bälte. Skåp och kistor öppnades. Tegelskålarna fylldes med undangömda läckerbitar, och svärjande tinade knektarna framför brasan ett stycke skinka, där maskarna sutto dödfrusna utefter benet.
- Varen blott stilla, mina goda män! förmanade Trulsson faderligt och vänligt. Liksom vinterfrosten dräpt maskarna i köttet, så skall det elände, som nu går över oss och vårt land, döda många onda maskar, vilka ätit på vårt hjärta.
Medan han talade såg han på mor Ingebritt, liksom hade han riktat orden enkom till henne, men hon prövade att tysta honom och såg bort. Han talade nästan prästerligt och predikande, och med ryggen mot elden stannade han framför henne mitt på golvet samt knäppte händerna och fortfor:
- Varen blott stilla, mina goda män, och låten oss icke spisa utan att först bedja! En sådan olyckans natt som denna, giver Gud den allsvåldige människorna för att göra dem goda och stora och för att ett litet folk skall komma att synas skönare och härligare i sin fattigdom än alla de andra i sin gyllene ståt.
Hon gick bort till det öppnade skåpet och flyttade skålarna slamrande fram och tillbaka för att slippa höra honom, men åter vände hon sig.
- Trulsson, jag trodde er ha ett välmenande sinnelag...
- I för hårt regemente i stugan, mor, men vår bordsbön kan ingen oss förtycka.
De vilda sällarna makade sig utefter väggarna och knäppte händerna. Alltjämt betraktande mor Ingebritt med sitt lugna öga och dröjande på vart ord, begynte han med stark stämma Fader vår.
Hon plockade ångestfullt på förklädet och darrade och ville se åt sidan, men åter och åter tvang han henne med sin mildhet att möta hans blick, och för var gång andades hon allt häftigare. När han slutligen kom till orden: "Vårt dagliga bröd giv oss i dag", föll hon honom besinningslöst i talet.
- Inte mer! mumlade hon..
- Vad? Skall jag ej läsa Herrans bön?
- Inte i natt! I morgon skola vi läsa den.
Hon grep honom i armen och drog honom med sig ut i förstugan.
- I kallade mig girig och hård, sporde hon med en röst så underlig som hade icke hennes tunga utan själva hjärtat talat.
- Det gjorde jag.
- Och I sade, att en nöd sådan som denna kommit över oss för att göra oss goda och stora.
Han nickade.
- Följ mig då! viskade hon, och de stego ut i vinternatten.
Skaren låg så hård, att den bar, och stjärnorna fladdrade ovan de mörka längorna, där ingen boskap råmade och ingen kärve var utsatt åt sparvarna. En dundrande nordan virvlade kring knutarna. De tryckte sig tätt utefter ladväggarna för blåstens skull, och inkomna i skogen höllo de sig fast vid granarnas kvistar.
Förskräckelsen har berövat henne vettet, tänkte han och ropade efter henne i handen, men hon uppfattade icke hans ord i stormen. Hon pekade endast framåt och gick och gick. Han tilltrodde henne intet gott uppsåt, och han begynte att frukta, men han blygdes att lämna kvinnan allena i natten, och han visste, att ulvarna blivit allt fler sedan människorna blivit allt färre.
Genomisad av köld och ängslan ökade han sina steg för att gripa henne om livet och hålla henne tillbaka. Då såg han, att de hunnit till ett förfallet ödehemman, där husfolket dött i pesten och sonen i fält. Logen stod sammanstörtad i drivorna, och i stugans svalgång yrde snön mellan spjälorna. I den vidöppna dörren lyste den motsatta väggens fönster tvärs genom den tomma kammaren. Han överfölls av fasa och stannade.
Lutad mot stuguväggen stod en skrämmande skepnad, en hög gestalt, liknande en man svept i grå päls och med en stor, uddig krona full av snö. Var det den pestdöde bonden, som rest sig ur sin hastigt igenskottade grift för att jula i den gård, där han så ofta i salig Carolus' den elftes dagar låtit välkommorna fyllas och nyckelharporna surra?
Mor Ingebritt darrade av ångest, och med händerna tryckta mot ögonen för att icke se, sprang hon in i stugan.
Hans hjärta stod stilla, och han böjde sig långsamt fram mot skepnaden. Han såg, att det var en dödfrusen älg, som ledd av minnen från andra vinternätter, då han vid samma vägg funnit skydd och utströmmande värme, lutat sig mot den övergivna boningen, där inga sovande längre andades i den djupa lucksängen och intet glöd glimmade genom rutan.
- Gud förbarma dig! stammade Trulsson och steg in i kammaren. Icke blott människorna, utan också djuren i skogarna förgås.
Men mor Ingebritt hörde honom ej. Hon hade redan lyft några plankor ur golvet och i det bleka snöljuset blottat en kista, som höll vid pass en halv armslängd på tvären och två armslängder mellan gavlarna. Kistan var blåmålad med vita slingor och blad och med handtag av järn.
Mor Ingebritt tordes icke vända ryggen mot kammarvrån och den tomma lucksängen, utan ställde sig alltid så, att hon hade Trulsson tätt bakom sig. Han förstod ännu ingenting, men då hon fattade det ena handtaget, grep han det andra, och oupphörligen seende sig om åt alla skrymslen och hörn buro de kistan ur stugan och hem mot kyrkan.
De nedsatte den på gången i kyrkan några steg innanför vapenhuset.
- Gå till manbyggnaden, sade mor Ingebritt, och sätt dig vid bordet, som värd för mina objudna gäster! Själv måste jag stanna bredvid kistan och begrunda mångt och mycket, ty när vi församlas här tidigt i morgon, är det mig som Gud lärer kora att hålla julottan.
Han lydde henne och gick över kyrkogården upp till prästhuset, men han tänkte, att olyckan hade släckt hennes förstånd och nästa morgon skulle nödga honom att föra henne till ett helgeandshus.
När det nu blev morgon och stormen saktade av, klingade inga bjällror som eljest, och inga välbärgade sockenbor nalkades i klövjesadel på de oskottade stigarna. Från de milsvida sträckorna av hemskt förfallna ödehemman hördes varken piska eller rop. Ett par ensamma fyrstickor lyste mellan träden, och några kvinnor och orkeslösa gubbar med krycka och käpp samlades i vapenhuset. Män funnos där icke, och de kyrkbesökande voro sammanlagt blott tolv själar. Gravarna voro fler än de sörjande, och ingen julmorgon hade dagats under djupare tystnad.
De släckte fyrstickorna under sina snöiga träskor, och när de sågo mor Ingebritt sittande på kistan, men ej ett enda tänt ljus, hälsade de dröjande och undrande. Då hon förblev sittande med hakan i händerna utan att nicka eller giva dem ett ord, kände de, att de hatade henne bittrare än någonsin.
Så småningom mötte nu också de yrvakna gästerna från prästhuset, men ingen ringning hördes över moarna, ty stapelns klockor hade längesedan omgjutits till en fältkanon, vilken låg förnitad och förstummad på botten av ett träsk i Ditmaren. Ingen präst steg i predikstolen. Ingen klockare knackade med stämgaffeln, men den tjänstepiga, som sedan länge skött hans syssla, väntade redan i dörren.
Då reste sig mor Ingebritt och strök hårtestarna ur pannan, men det var så mörkt i kyrkan, att hon sökte med handen för att finna stöd mot bänkdörren. Varken takkrona eller dopfunt kunde urskiljas, varken målningar eller väggträn. Endast kopparstaken på det avlägsna altaret blänkte i snöljuset.
- I går, sade hon, slutade vi bönen med orden: Vårt dagliga bröd giv oss i dag. Därefter tillade hon sakta och stilla, nästan viskande: Förlåt oss våra skulder!
I detsamma kom ett spökaktigt, gulblekt litet barn på kyrktröskeln med en brinnande fyrsticka. Vid skenet öppnade hon kistan och knäböjde framför den på gravhällen.
- Olyckan gör under, sade hon, och det tycktes alla i den mörka julottan, att där tändes ett klarare sken över kyrkogången än från hundra bågar av de skönaste vaxljus.
Sex bägare av silver och sex skedar av silver lyfte hon fram och
fördelade dem lika mellan knektarna och deras utblottade
följeslagare. Fyra digra pungar med nödmynt tömde hon och räknade noga
lika många mynt i var framsträckt hand, så att ingen av de närvarande
skeddes orätt, och i vart förkläde lade hon bröd och salt och många
fingerringar och andra ting, ända till dess kistan stod tom och
fyrstickan slocknade.
