Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV - E:2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stalingrads helvete och skrivit anteckningar om Faust andra delen och den
tyska bestämmelsen.
Det som var så upprörande med detta var att Karl Zweiling själv
den vintern i Moskva hade sysslat med Goethe och just sökt sig fram
i Faust. Inte för att anteckningarna på något sätt var parallella; den
döde löjtnanten hade varit grumlig och spekulativ och fylld av
svårmod och dunkelhet och inte ett enda ord i hans anteckningar tydde
på att han insett den verklighet i vilken han befann sig och att han
insett att varken öde eller tysk bestämmelse drev honom framåt. Men
det upprörande var att de båda var tyskar och att de båda sökt sig
till Goethe just i denna för deras folk så avgörande perioden. Utan
att dock kunna mötas.
Egentligen hade det tyska folket aldrig förmått se Stalingrad,
menade Karl Zweiling. Det är därför man i väst skriver om ganska
betydelselösa saker som 20 juli 1944 och allt det. Det som kom att
avgöra det tyska folkets framtid och det som i sanning gjorde detta
folk till ett brottsligt folk var att det icke förmådde resa sig till
medvetande ens i en situation där medvetenheten innebar den enda
vägen till räddning för såväl individen som folket. Att de inte
förmådde resa sig mot Hitler i medgången och under den stora
fascistiska tiden kunde man förstå; det var historiskt normalt. Det var
inte många som kunde stå emot i augusti 1914. Men att det inte ens
förmådde handla förnuftigt i Stalingrad var oförståeligt. Det var det
brottsligaste; det andligt perverterade och för Karl Zweiling hade
det utlöst en personlig kris så djup att han varit tvungen använda
all sin kraft på att hålla sig uppe. 1937 hade inte alls varit så svårt
år. Då hade han ännu gått i skola i Moskva. Hans far hade hämtats
och redan då hade han ansett det möjligt att fadern var oskyldig.
Det gjordes ju många fel. Och det fanns också fiender. Men
historiskt sett var det ju både förklarligt och nödvändigt. Hur det än var
så hade den femte kolonnen utplånats. Och även om det numera inte
talades så mycket om det så visste han med bestämdhet att flera av
de dömda verkligen varit skyldiga. En stor del av de ansvarigaste
militära befälhavarna och de mest betrodda statsmännen hade ställt
in sig på ett kommande nederlag och handlat därefter. Det kunde i
och för sig förklaras. Karl Zweiling undrade om jag läst Radeks
slutord. Men det var också helt klart att Stalin inte kunde göra annat
än vad han gjorde. Många oskyldiga fick väl lida och hans egen far
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
