Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en dag toge över hela klabbet. Men nu går jag varje morgon ner
mot bron och det gör jag vinter som vår och vare sig det regnar eller
är solsken för konditionens skull. Den måste jag ju tänka på nu
särskilt efter smällen 1973. Vi blir ju inte heller yngre någon av oss och
jag har ju mina år just ovanför tropikerna och de tar på lever och
hjärta som majorerna brukar säga. Sedan går jag genom parken och
sneddar fram mot palatset och egentligen har jag inte en tanke på
att kunna gå vidare där. Egentligen är jag ju ganska så expendable
och allting har ju också blivit så annorlunda under dessa senaste år.
— Annat var det ju förr. Jag minns då alldeles när jag placerats i
UNESCO och jag skickades till Delhi för världshistorieprojektets
skull. Jag var bara där några dagar och sedan var jag i Bombay. Det
var på våren 1952 och jag gick till Tata Institute of Fundamental
Research för att titta på D. D. Kosambi som man rekommenderat
mig. Han var svår sade man men jag kanske kunde ha nytta av
honom. Vi hade gjort en appointment och det visade sig vara en
ovanligt snorkig indier. Du vet en av dessa marxistiska brahminer.
Jag hade inte läst hans uppsatser och jag låtsades inte ens kunna
något om indisk historia och själv var han ju matematiker egentligen
och jag skulle ju bara söka sound him om han ville arbeta åt oss.
Men han bara skällde på Förenta Staterna och menade att jag var en
typisk okunnig europé som gick i Förenta Staternas ledband. Det
hela var ganska fantastiskt egentligen och det var knappt jag fick
in ett ord på tvären här och där. Så det blev inget samarbete och jag
kände mig rätt dyster ty det tycktes som ett misslyckande. På tåget
upp till Delhi var jag rätt övertygad om att jag inte skulle klara
jobbet. Jag hade luftkonditionerad hytt och låg mest och läste
Toynbee. Men när jag kom upp så hade Nehrus First Secretary ringt och
sagt att premiärministern ville se mig till te. Han var ju intresserad
av vårt projekt. Det skulle vara informal.
— Det var första gången jag träffade Nehru. Han var precis
sådan som Roerich målat honom. Med ros och allt. Det var en av hans
goda dagar och han var charmig som bara han kunde vara. Vi fick
te och Indira sade att hon själv gjort muffinsarna. Vi talade om
historien och Nehru berättade om sitt första möte med Gandhi. Han
frågade mig hur jag hade det och jag sade som det var att det inte
gått särskilt bra i Bombay. Nej, sade Nehru D. D. är svår. Brilliant
men svår. Det har han efter sin far. Kommunist är han också och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>