Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och nu har de låtit ändra till och med gubbens riktiga titel. Han
var patron. Det var det han kallades och han var stolt över det. Jag
undrar om ens benen hans finns kvar därunder den falska nya
namnskylten. Fy fan.
— Jag har ju fått första varningen och hemma hos Hans i New
York funderade jag faktiskt på Sverige och jag tänkte att kanske...
Men det går inte. Det går bara inte. Du vet inte hur det är i
UNESCO nu. Det går inte. Ibland känner jag mig som om jag skulle
resa på mig ur stolen och gå ut i korridoren och rycka upp dörren till
Sahib Singhs rum och ropa: ”Get out boy!” Du förstår mig inte. Du
tror mig inte. Jag kommer aldrig att göra det och jag kommer ens
aldrig att säga det till någon annan men det är no place for a white
man längre. Jag hade ju en onkel som blev senil och fick tas in på
hem för fem år sedan. Han togs för att han ringde upp kändisar om
nätterna och väste ”Far till Vietnam och kyss halvaporna i arslet”.
Till slut spårades han och åkte dit. Men jag förstår honom. Jag får
ibland riktigt behärska mig för att inte gå fram till denne fete och
korrupte Sahib Singh som jag känner sedan så många år och säga
precis vad han går för. Det upplevde jag aldrig förr. Det känner jag
bara sedan man tog hem mig från Indien.
— Det var då det började. Det var då allting förändrades. Det var
ju inte winds of change som blåste; det var ett otäckt och elakt
golvdrag av förändring. Det vet jag inte om du förstår. Ni bryr er inte
om det här hemma. Det hör ju till god ton att inte tala om det. Hos
er går kvinnorna ständigt till brunnen med krukor på huvudet i alla
föredrag och filmer och i all propaganda. Har du tänkt på det?
Länderna växlar och ibland är det internationellt samarbete och ibland
är det befrielsekrig och ibland är det Förenta Staternas aid och
ibland är det frigörelse från imperialismen men ständigt går
kvinnorna till brunnen med krukor på huvudet och journalissorna gråter
i bladen. Fy fan.
— Sist jag var hemma hade ju Sven fått tag i mig och lurat ut
mig till Bommersvik. Man hade en internationell kurs och ville ha
mig som levande internationalist och gammal klubbist. Allt var som
vanligt. Det var bara att lägga på skivan. Det var ju inte första
gången. Men det var som om jag såg dem som genom ett glas. Stora,
feta dumma akvariefiskar som satt i rad framför mig och gapade.
Det är folket det. Det är mörkret. Och jag tänkte hela tiden under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>