Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mitt i gatan rasslade tågen förbi. Du har ju varit där. Stora rum
med blanka golv och öppna spisar och speglar i tjocka guldramar.
Det såg ut som ett bättre horhus från tjugotalet. Där skulle jag gå
kring och vara charmerande. Ty det skulle ju bli min uppgift. Det
fanns sådana som avundades mig. Men jag kände mig som en som
verkligen hade framtiden bakom sig. Det var ju helt klart att mer
skulle det inte bli för min del. Och jag gick kring i den stora
paradvåningen och ett tag tänkte jag faktiskt återvända till Sverige.
Men vad skulle jag där att göra?
— Där fanns fyra paradrum i fil ut mot gatan och långt in mot
gården låg ett sovrum. Det gick en mörk gång dit in förbi en toalett
som stod och rann. Den hade runnit länge och det var fukt på
väggen och i fukten kröp små krabbliknande djur. Det fanns toalett för
gäster därute bland paradrummen. Marmor och glas och förgylld
brons. Men sovrummet var litet och ynkligt och gömt längst bak i
korridoren. Sedan fanns ett gästrum också. Det var försett med eget
badrum.
— Jag gick omkring i detta djävla horhus och man höll på att
paradmöblera det runt mig och jag kunde riktigt se hur hyrda
kypare skulle komma att vandra med cocktailbrickor genom rummen.
Det skulle ju bli min lott i livet att vara en vänlig och vandrande
klädhängare. Men så kom jag ut i köket och slank iväg ut i
baktrappan. Och du vet hur det är med fina hyreshus i Paris? De bär
slummen på vinden. Upp genom den vindlande kökstrappan, baktrappan
kom jag upp på vinden. Där var tegelgolv och hett som i en bakugn.
Det stank slum och fattigdom. Ungar i kippande skor sprang i
gången framför mig och in genom en öppen dörr såg jag en gumma
ligga på en madrass på tegelgolvet och snörvla. Två av rummen
hörde min våning till. De hade använts av förre tjänstemannens
tjänare. Det ena var för husan. Det var dekorerat i guld och vitt.
Det andra var för kokerskan och det var dekorerat i rosa och blått.
Det var två fina rum mitt i hela helvetet runt om på vinden. Jag tog
det oskuldsvita rummet till mig själv. Där har jag bott i alla år. Dit
har jag dragit telefon. Dit kommer inte ens städkärringen. Det är
mitt. Tjänare har jag ju inte. Jag vill inte ha någon sådan boende
inpå mig. Hela nätterna står det stora horhuset för UNESCO-partyn
alldeles tomt därnere och jag bor däruppe i mitt eget rum. Jag bor
bland folket, kunde man säga. De hasar i gången utanför dörren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>