Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till kastrationens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
suggerera tron på en övernaturlig och gudomlig tillskyndelse,
och på dessa associationsvägar, eller andra därmed besläktade,
blevo sexualorganen, och i första rummet de manliga,
symboler för vissa skapande och livgivande gudomligheter.
Kastrationens egentliga hemland är, religionshistoriskt
sett, Mindre Asien.
Den spelade där en egendomlig roll under de
orgiastiska berusningstillstånd, som ingingo i Kybelekulten[1].
Flera klassiska författare, såsom Pausanias och Ovidius,
skildra gudinnan Kybeles förhållande till guden Attis eller
Atys, och i dessa myter förekommer under olika version
berättelsen om, huru Attis efter att hava varit gudinnan
otrogen råkade i våldsamt raseri, varunder han kastrerade
sig själv till straff för sin otrohet.
Denna scen blev sedermera i den frygiska Kybelekulten
ett led i de vilda och med extas förenade ceremonier, vilka
avhöllos till gudinnans ära.
De kastrerade Kybeleprästerna kallades av grekerna
Kubeber eller Korybanter, av romarna Galli, och de äro i
den klassiska litteraturen rätt illa anskrivna som passiva
pederaster. Apulejus skildrar i »Den gyllene åsnan» det
ofog, dessa i kvinnlig dräkt utsmyckade präster plägade
tillställa; deras bullrande och extatiska dans utmynnade i
vällustiga och i hög grad osmakliga orgier.
Med mycket skiftande motivering möter oss vid olika
tider och hos olika folk kastrationen i form av en radikal
amputation av de manliga genitalia. Sålunda skildrar v.
Lindschotten i slutet av 1500-talet vissa på Mozambique
härskande krigsseder: De övervunna och tillfångatagna
fienderna kastrerades och fingo sedan draga sina färde. Med
kastrationen avsågs, dels att förhindra att fienden fortplantade
sig, dels voro de torkade och på ett snöre uppträdda
segertroféerna högt uppskattade som prydnader och buros av
kvinnorna vid högtidliga tillfällen. Lindschottens[2]
skildring åtföljes av en mycket belysande illustration, som
åskådliggör de ceremonier, varmed troféerna invigas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
