Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första åren i partiet - 31. Strävan och strid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strävan och strid
skriver hennes vän och stridskamrat Anna Sterky: ”Vi sökte
samla partivännerna i vårt hem, där även landssekretariatet och
landsorganisationens styrelserum voro inredda. Om
lördagskvällarna hade vi roliga och trevliga sammankomster. Vid en
kopp kaffe diskuterades livligt frågor rörande socialistiska
teorier eller dagspolitiska spörsmål. Någon gång hade vi nöjet
se utom Kata Dalström även Hj. Branting i vår lilla krets,
ävensom arbetarrörelsens skald K. J. Gabrielsson, partikassören
K. M. Ziesnitz, C. N. Carleson, Soc. D:s redaktionssekreterare
Pehr Eriksson, Knut Tengdahl, Ernst Blomberg, Herman
Lindqvist m. fl. Ibland gingo diskussionens vågor ganska högt.
Under dessa förpostfäktningar i partispörsmålen var Kata
Dalström ofta förgrundsfiguren, ivrig att få sin uppfattning
framförd i sitt rätta ljus. Jag minns klart ett tillfälle, då
partitaktiken debatterades. Kata Dalström tillspordes om sin mening.
Hon deklarerade genast som väntat var sin radikala syn på
tingen och svarade: ”Jag kommer alltid att gå åt vänster.” Man
skrattade, men det låg mer sanning i dessa ord än vad man den
gången trodde.”
Kvinnornas utskott bildades, och detta tog nu på allvar i tu
med agitations- och upplysningsarbetet bland kvinnorna. Utom
på Anna Sterky, Gertrud Månsson och Anna Söderberg kom den
tyngsta arbetsbördan att vila på Kata Dalström. Men trots den
orimliga bördan voro de alla glada och brinnande i anden. En
sådan lust hade gripit dem, att de blott önskade sig ännu mer
att göra. De kände ingen gräns för sina krafter, och deras tro
var underbar. Landsorganisationen växte, fackförbund efter
fackförbund anslöt sig. Till slut var det endast ”järn och
metall” och ”typerna” som stodo utanför. Om det förra
förbundets vägran •— sannolikt beroende på tvångsanslutningen till
partiet -— säger Kata: ”En olycksbringande rivalitet mellan
Landsorganisationen och Järn och Metall gjorde sig gällande
från början, en rivalitet som kostat den svenska
arbetarrörelsen mer än med ord kan sägas.” Kanske dock vår goda Kata
här något överdriver!
— 179 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
