Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första åren i partiet - 32. Kata Dalströms ställning till kvinnorörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De första åren i partiet
med de kvinnor, som kalla sig vakna och intelligenta, och
likväl ej begagna den kommunala rösträtt de äga för att mota
reaktionära anlopp i kommunalförsamlingen och på
kyrkostämmor. ”När reaktionen vet begagna sig av kvinnans rösträtt för
att nå sitt mål, då är det oförlåtligt att frisinnade kvinnor, som
ha så många intressen att bevaka, sitta hemma i soffhörnet och
dåsa.”
I slutet av sin mycket intressanta Lucifer-artikel lägger Kata
Dalström upp ett helt program för de kvinnor, som, tack vare att
de äga inkomster, ha möjlighet till kommunalt inflytande. Hon
spar icke på sin kritik.
Deltoge jag ännu i överklasskvinnorörelsen, skriver hon, skulle
jag föf min del göra allt som i min förmåga stod för att få
intresset större för det kommunala arbetet, där
verksamhetsfältet är hart när obegränsat för kvinnorna. Massor av uppgifter
ligga där och vänta för kvinnornas räkning! Om någonsin
en motion varit på sin plats, så var det den om rätt för gift
kvinna att vara medlem av fattigvårdsstyrelsen! Både här i
Stockholm och ännu mera ute i landsorten vore sannerligen
denna reform av behovet påkallad. Där ha vi
fosterbarnsvår-den, som tarvar ett nytt kapitel bara här inom huvudstaden.
Blott inom denna gren finnas uppgifter nog för hundraden av
sin dag i dåsig ro förnötande överklassdamer. Så ha vi
fattigvården i övrigt. Hur tarvas ej där reformer! ropar hon.
Såväl Föreningen för välgörenhetens ordnande, som ju till
stor del ledes av kvinnor, som ock de helt av kvinnor ledda
skydds föreningarna behövde friskt blod for att bli besjälade
av den nyare tidens humanare uppfattning.
Dessa båda föreningar ha ju, fortsätter hon, sin verksamhet
förlagd bland ”de fattigaste bland de fattiga” — och mer än en
gång har jag med sjudande harm åhört berättelser om, hur man
bemött dem som tilläventyrs ej ansetts värdiga att erhålla hjälp,
säger hon och tillägger: Och jag vet också att det inom
skyddsföreningarna, åtminstone förr, varit praxis att på det skarpaste
— 198 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
