Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första åren i partiet - 32. Kata Dalströms ställning till kvinnorörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kata Dalströms ställning till kvinnorörelsen
skilja fåren från getterna, ”de värdiga” från ”de ovärdiga”. Med
”värdig” har då menats de kvinnor, som varit lagligen gifta —
med ”ovärdiga” de som ej varit det. De senare ha på allehanda
sätt trakasserats — trots sin i övrigt oförvitliga vandel — och för
mödrarnas fel ha barn fått lida. En sådan syn på tingen måste
arbetas bort — vad barnen angår kunna de ju ej i minsta grad
rå för att föräldrarna ”syndat” — som det heter — och deras
små magar skrika lika gällt efter bröd, som ”de äkta barnens”
och deras små lemmar skälva lika hårt av köld som någonsin
”de äktas” göra. Det är helt enkelt barbariskt att låta hela den
kristna sedelagen koncentreras i sjätte budet och sedan förbise
alla övriga bud i kristendomens namn! utropar hon harmfullt.
Bort med egenrättfärdigheten och kommen i håg, att den
mästare ni ju säger er vilja följa ej ens ett ögonblick skulle
tveka om vad plikten bjöd i dylika fall! säger hon bestraffande.
Hur mycket skulle ej överklasskvinnorna kunna göra för
barnkrubborna! utbrister hon. Dessa borde mångdubblas, stora
ljusa lokaler skulle anskaffas, med glada hurtiga sköterskor.
Och till dessa barnkrubbor kunde sedan den arbetande
klassens kvinnor tryggt överlämna sina småttingar, medan de voro
ute i sitt arbete, och veta att de erhöllo fullgod vård. Och
Mjölkdroppen sedan — det behövdes flera Mjölkdroppar!
Det göres så mycket för de sjuka barnen och för idioterna, men
man frågar tyvärr så oändligt litet efter de friska i vårt
samhälle. Reformer! Reformer! ropar det runt om oss.
Och varför ha vi ej här i Stockholm någon under
vintermånaderna öppen fribespisningsanstalt, efter samma mönster som
Samaritanen nere i Köpenhamn? frågar hon. Där skulle ock
våra överklasskvinnor kunna träda till.
Just under förra vintern (1902—03), när arbetslösheten och
nöden voro så stora här, hade vi behövt någonting i den vägen.
Av fri bespisning ha vi ej ett spår. Frälsningsarméns
kvasiväl-görenhetsbespisningar — med sina kupongböcker åt de rika att
lugna sina sjuka samveten med är ej lönt att tala om — och
”grötaftnarna” ute i församlingshyddorna ”hos de snälla dia-
— 199 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
