Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kata Dalström som rösträttsamason och drakdödare - 49. Den första storstrejken - 50. Kata Dalström drar ut mot den anarkistiske draken och befriar den fångne socialdemokratiske prinsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kata Dalström som rösträttsamason och drakdödare
fyrtiofem år. Hon var segerrik, hennes självtillit var otrolig,
hennes tro på socialismens framtid fastare än någonsin. Hon
var inom kort den mest omtalade och illustra folktalaren i
landet.
Femtionde kapitlet.
Kata Dalström drar ut mot den anarkistiske
draken och befriar den fångne
socialdemokratiske prinsen.
Kata Dalström var en renässansfigur. Hennes liv och glädje
var striden och med varje år blev hon allt mer stridbar. Hon
var under hela sitt liv men framför allt under sin krafts dagar på
en gång något av en condottiere, något av en Savonarola och
något av en påve i Avignon. Hon var blodfull, hon var fanatisk, hon
var ärelysten. Hon led liksom påven i Avignon av att icke vara
i Rom; men liksom den romerska cæsaren ville hon hellre vara
den främsta i byn än den andre i Rom. Hon var lidelsefull i
kärlek och hat. Hon kunde aldrig vara ljum. Varm eller kall,
vän eller ovän — så ställde hon frågan, vem det än gällde. Hon
kämpade städse för de radikala sidorna av socialdemokratin.
Orden moderation och kompromiss hatade hon. De äro av
djävulen uppfunna till att lura oss, sade hon. Hon älskade den
socialistiska idén, omfattade den med en religiös trosvisshet,
men hon föraktade många av dess bärare. Hon älskade folket,
omgav det med en säregen romantik, och hon öste sarkasmer över
dess ledare. Rönnbären äro sura, sa ledarna. Hon smädade sitt
älskade Stockholm, kallade det ett lasternas näste och ett
intrigernas ormbo, och längtade ständigt dit. Hon berusade sig av
triumferna på eriksgatorna genom landet, hon njöt av
applådernas sötma och ändock var i själva verket allt detta för henne
blott en värdelös rökelse: hennes öppna sinne, hennes naiva
— 334 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
