Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kulturella strävanden och insatser - 59. ”Konsten visar vägen ut ur mörkret”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kulturella strävanden och insatser
siastiska uppsatser över olika konstskeden, tavelgallerier,
konstnärer. Hon försåg alltid sina konstuppsatser med goda
illustrationer, varigenom de fångade många läsare. Hon bidrog i hög
grad att bryta väg för konstintresset i arbetarpressen och
arbetarhemmen.
Men hon verkade ej blott genom sin penna för konstens
förande ut till folket. Hon höll en mängd föreläsningar i
konstfrågor, om antikens och renässansens konst, om arbetet i
konsten (Meunier m. fl.), om Nationalmusei konstverk, om
målar-kolonien på Skagen etc. Icke sällan tog hon — i detta intresse
tävlade med henne egentligen blott N. Ossian Håkansson •—
under måltidsrasten på kongresser och konferenser en skara
ungdomar med sig till ett eller annat museum eller konstgalleri.
Om någon då kunde säga, att han kände sig hungrig och först
ville ha mat, kunde han få en besk replik:
— Mat, mat, det får du, när du kommer hem, men konst
får du inte och tänk på att människan lever inte bara av bröd!
Och som en höna med en kull kycklingar vandrade allas
moder Kata omkring i tavelsalarna, entusiasmerande, berättande,
förklarande, då och då fällande en lustig eller mustig replik,
alltid hänförd och lycklig.
— Jag är vid ett så briljant humör i dag, vet du, för jag har
haft hela värmlandsbänken på Thielska galleriet! kunde hon
då utropa, när hon svettig och hungrig och en smula försenad
åter stod i kongressen, färdig att hugga in i debatterna.
En gång råkade krönikören under en föredragsresa i en
obygd alldeles oförhappandes träffa henne. Jag hade ett par
timmars tågväntan, och då jag på den lilla järnvägsstationen
erfor, att ”Kata” var på orten, sökte jag naturligtvis upp henne
på det rätt så erbarmliga ”rum för resande”, som hon bebodde.
När jag kommer in, sitter hon med ett par unga töser, några
pojkar och gubbar kring sig, inbegripen i en entusiastisk
skildring av Glyptoteket i Köpenhamn. ”Så gå vi till nästa sal––”
hördes hennes röst, då hon plötsligen fick se mig och skyndade
— 416 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
