Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kata Dalströms personlighet och betydelse - 71. Eftermälet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eftermälet
man ut på hans resor som ingenjör under järnvägsbygget, då
fick jag se, hur rallarna hade det, och kände, att jag inte kunde
leva, om jag inte fick göra någonting för att förbättra deras
ställning. Jag måste rädda min själ förstår du.’
Och så bröt hon med den miljö, som varit hennes, och drog
ut till de arbetande och förtryckta. Hon, som alltid hade sitt
hjärtas dörr öppen för alla som sökte tröst och hjälp, ägde dock
en hjärtats lönliga kammare som gömde hennes egna
personliga lidanden och strider. Ägde hon ett blödande sår, lät hon
aldrig någon sticka fingrarna i det.
En gång, det var för två år sedan när hon kom från en
lång vinterfärd med 40 graders köld i Norrlands obygder som
skulle ha varit en bragd för en ung man — hon var en 62-årig
kvinna — öppnade hon för ett ögonblick sitt hjärtas lönliga
dörr för mig. Först då förstod jag, hur verkligt stor Kata
var, större än världen anar.
Hur orkar Kata, frågade jag.
Och som den verkligt religiösa människa hon var, svarade
hon: Jag får den kraft jag behöver. Jag beder alltid en bön,
en enda, den lyder så: ’giv mig kraft och mod i striden och ro
och frid i döden.’
Jag såg henne aldrig utan att äga det ena — nu har hon
också funnit det andra.”
Bilden av den saknad och det vemod Kata Dalströms
bortgång väckte hos arbetarklassen skulle bli ofullständig, om den
icke utfylldes med några av de intryck hennes död gjorde
även utom Sverges gränser. Alexandra Kollontay, vid denna
tid Sovjetunionens minister i Norge, tolkade i ett brev till Kata
Dalströms vänner i Sverge sina och de ryska arbeterskornas
känslor:
”Genom min resa till Ryssland har jag med stor försening
erhållit den sorgliga, smärtsamma underrättelsen, att vi icke
mer i våra leder äga vår oförgätliga, kära, högt uppskattade
kamrat Kata Dalström.
Huru levande ser jag icke Kata Dalström verka inom den
— 549 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
