Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kata Dalströms personlighet och betydelse - 72. Aforismer till Katas porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aforismer till Katas porträtt
idéerna. Jag har för dem fått offra allt; må Du, när valet
en gång kommer, kunna med samma lugn säga detsamma.”
Denna episod säger mycket om Kata Dalström, den kastar
stora knippen ljus över hennes inre liv. Framför allt visar den,
vilken oerhörd betydelse idékampen hade för henne.
Socialismen var hennes tröst och lycka i sorg och svåra stunder. Ty
hon omfattade socialismen med en lidelsefull tro och
hängivenhet. Episoden visar även, något som Anna Sterky tidigare
berört, Kata Dalströms tro på ett Öde som ledde och behärskade
varje människas liv och väg. Denna hennes tro på
människornas ödesbundenhet blev med åren allt starkare. Själv var hon
fullkomligt övertygad om, att hon med sin verksamhet blott
fyllde en mission, som Ödet utstakat och ålagt henne att
fullfölja. Vad Ödet till slut tillämnade henne, trodde hon sig ha
fått budskap om och ehuru detta slut var djupt tragiskt,
ned-slogs icke hennes mod. Den tragiska livsutgång — Rosa
Luxemburgs öde — hon trott sig genom dunklen skönja som
sitt eget kom henne dess bättre icke till del.
Av vad sålunda sagts framgår att vi hos Kata Dalström se
mötas just de tre egenskaper, som utmärka och måste utmärka
det kämpande proletariatet: tapperheten, trofastheten och viljan
till frihet, till kamp, till seger. Denna inre frändskap ger oss
nyckeln till Kata Dalströms personliga dragning till
arbetarklassen, hennes känsla av full samhörighet med denna och blott med
denna. Härtill kom hennes enkla, flärdfria väsen. Hon levde
som den enkla kvinnan av folket som hon alltigenom var.
Hennes enda lyx var hennes osläckliga begär efter konst och goda
böcker. Varje ledig stund tillbragte hon på museer,
utställningar eller bland sina kära böcker. Hon hade en nästan
religiös vördnad för konstens och litteraturens, särskilt för den
österländska filosofins heroer. Hennes liv av revolutionär
verksamhet visar, att hennes kärlek till filosofin icke betydde
minskad kraft i kampen mot proletariatets fiender.
Till hennes natur hörde en andlig generositet och en
slagfärdighet som besatt mycken humor. Hon var fjärran från allt
— 565 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
