Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Första boken: Från Stettin till Moskwa - 3. Katarinas andra uppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blef snart upptäckt; Elisabeth blef utom sig af vrede. Hon
gick ända därhän, att hon påminde sin systerson, det äfven
Peter I hade haft en otacksam son. Det var en antydning,
att hans hufvud ej satt säkrare än den olycklige Alexejs’.
Men alla vid hofvet fingo kännedom om händelsen och hade
i sin tur roligt åt den.
Katarina för sin del hade alldeles säkert fått sig en
lektion, om icke i moral, ty därpå ser man inga bevis, så
åtminstone i praktisk klokhet. Om äfven hon längre fram
haft hos sig favoriter i nattrock, har hon ställt så till, att
ingen kunnat se dem genom hålen i en dörr. Hon har
gömt dem eller tilltvingat dem massans respekt genom det
imponerande i en ojämförlig mise-en-scène. Men vid denna
tid fick hon af Elisabeth andra dyrbara lärdomar. Om hon
vägrade att kränka hemligheten af de banketter inom stängda
dörrar, hvarunder kejsarinnan lät förleda sig att glömma
sitt majestät, åsåg hon däremot alldeles säkert, kort efter
furstinnan af Zerbsts afresa, den 25 november, den
galamåltid, hvarmed man årligen firade minnet af den dag, då
Peter den stores dotter uppstigit på tronen. I
vinterpalatsets stora sal var det dukadt för tre hundra trettio
underofficerare och soldater vid det regemente, som den dagen
hjälpt Elisabeth att eröfra sin krona. Klädd i
kaptensuniform, med högstöflar, värja vid sidan och hvit plym i hatten,
slog kejsarinnan sig ner bland sina »kamrater». Hofvets
dignitärer, de högre officerarne och de utländska ministrarne
sutto till bords i nästa rum. Det är förmodligen emedan
hon tidigt sett och reflekterat öfver sådana skådespel som
Katarina, då stunden var inne, förstod att med så
obesväradt behag ikläda sig krigisk dräkt och i sin tur vinna
entusiastisk hyllning och bistånd af dessa samma grenadierer,
hvilka, äfven de, genom det förflutnas lärdomar voro
förberedda till djärfva öfverrumplingar.
Vanligen upptagen utomhus af sina nöjen eller sina
kärleksäfventyr, fick storfursten ryckvis den idén att träget
uppvakta sin gemål. Dessa tider voro ej de behagligaste.
En hel vinter talade han ej med Katarina om annat än sin
plan att bredvid sitt sommarpalats bygga ett hvilo- och
förlustelseställe, som skulle likna ett kapucinerkloster. För att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
