Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Andra boken: Eröfringen af makten - 1. Det unga hofvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en lång och skräckinjagande framtid skrifven på denna
panna. Hon är förekommande, älskvärd, men då hon nalkas
mig, ryggar jag tillbaka af en instinktlik ångest, som jag
ej kan behärska. Hon skrämmer mig.»
Hon gör sig i själfva verket fruktad, och hon fängslar
en allt större krets af personer, hvilka bli slafvar under
hennes vilja, hennes ärelystnad, hennes passioner, som bli
mera glödande dag från dag. Det är icke allenast på
politikens område som hon nu skaffar sig fritt armbågsrum,
och om det unga hofvet i vissa fall liknar ett stormigt haf,
som markis de l’Hôpital påstår, upptäcker baron de Breteuil
också en likhet med Hjortparkens omgifningar. Själfsvåldet
är dessutom öfverallt dagens lösen under dessa sista år af
Elisabeths regering. I mars 1755 redogör den sachsiske
ministerresidenten Funcke för uppförandet å den kejserliga
teatern af en rysk opera, Cephalus och Procris. Elisabeth
är på spektaklet, storfursten likaså och hela hofvet — och
det är just hofvet med sina fördärfvande seder, som
framställes på scenen i en rad taflor af så motbjudande realism,
att den hederlige Funcke säger sig nödsakad att dra en
slöja för dessa nesligheter. Till samma år hör i
Katarinas memoarer följande episod, som öppnar ett nytt kapitel
i historien om hennes hvardagslif: kapitlet om de nattliga
utflykterna, hvilka hädanefter gjorde den smula bevakning,
som ännu utöfvades omkring hennes person, till något
fullständigt illusoriskt. Leo Narischkin, som med ett af sina
narraktiga påhitt har tagit för vana att jama som en katt
utanför storfurstinnans dörr, för att tillkännage sin närvaro
och be att bli insläppt, uppstämmer en kväll den välbekanta
signalen just då Katarina står i begrepp att gå och lägga
sig. Då hon släpper in honom, föreslår han henne att gå
och hälsa på hans äldre brors hustru, Anna Nikitischna,
som är sjuk. — »När?» — »I natt.» — »Ni är tokig!» —
»Jag är alldeles klok, och ingenting är lättare.» Därpå
utvecklar han sin plan och de försiktighetsmått han har hittat
på: man skall gå genom storfurstens rum; han skall
ingenting märka, ty han sitter till bords med några älskvärda
manliga och kvinnliga supégäster, så vida han inte redan är
under bordet. Ingen risk. Han talar så väl för saken, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
