Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Andra boken: Eröfringen af makten - 1. Det unga hofvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillgifvenhet för franske kungen, har större rätt därtill än
andra.»
Hvart skulle då Katarina ta vägen, om hon lämnade
Ryssland? Elisabeth skulle säkerligen aldrig gå in på att öka
samlingen af olyckliga furstliga personer, som härbergerades
i Frankrike, med en storfurstinna af Ryssland! Det var
alldeles tillräckligt, att storfurstinnans mor var en af dem.
Men ju omöjligare saken förefaller Katarina, desto djärfvare
påyrkar hon den. Elisabeth å sin sida har ingen brådska
att besvara denna genanta uppfordran. Hon låter hälsa
storfurstinnan, att hon skall ge henne ett muntligt svar.
Dagar och veckor förgå. Man fullföljer ransakningen med
Bestuschef och hans förmenta medbrottslingar, och om man
får tro markis de l’Hôpital, som med feberaktig ifver följer
målets utveckling, upptäcker man dagligen nya bevis på
hans brottslighet, utan att ändå lyckas få material till en
verklig anklagelseakt, som kan motivera sakens hänskjutande
till domstolen.
Slutligen slår Katarina sig igenom med våld. En natt
kommer man och väcker kejsarinnans hofpredikant med
underrättelsen, att storfurstinnan är illa sjuk och önskar bikta
sig. Man går dit och blir öfvertygad om nödvändigheten
af att tsarinnan underrättas. Elisabeth blir förskräckt och
samtycker till hvad man ber henne om. För att ge
Katarina hälsan tillbaka, måste hon skänka henne ett samtal,
och hon beviljar henne det.
Om detta samtal veta vi ingenting annat än hvad
Katarina själf berättat oss. Efter fyrtio års förlopp är hennes
berättelse kanske icke så ordagrant trogen, och det är en
iakttagelse som kan tillämpas på hela det själfbiografiska
verk ur hvilket vi hittills gjort talrika lån, men hvartill vi
nu, tyvärr, ej vidare kunna vädja, ty Memoarerna upphöra
just vid denna punkt. De ifrågavarande sidorna bära
emellertid inga spår af något arrangeradt eller på effekt beräknadt;
berättelsen höjer sig utan tillrustningar eller ansträngningar
till det intensivaste dramatiska uttryck. Man ser för sig
stället, där samtalet försiggick: kejsarinnans toalettrum, ett
stort rum försänkt i halfmörker, ty samtalet försiggick om
kvällen. I bakgrunden, liksom ett altare, det hvita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
