Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Andra boken: Eröfringen af makten - 2. Kampen om tronen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En månad därefter berättade han följande:
»Då storfursten farit för att tillbringa ett dygn på
landet i och för ett jaktparti, begärde kejsarinnan samma
dag, att man på hennes teater skulle uppföra en rysk pjes,
och ville, mot bruket, ej att man skulle inbjuda de utländska
ministrarne och andra personer vid hennes hof, som vanligen
befinna sig där; så att hon begaf sig till detta spektakel
med få uppvaktande. Den unge storfursten åtföljde henne,
och storfurstinnan, den enda, som blifvit inbjuden, infann
sig äfven. Knappast hade spektaklet börjat, förr än
kejsarinnan beklagade sig öfver det ringa antalet åskådare, och
för att fylla salongen, befallde hon, att man skulle öppna
dörrarna för hela hennes garde. Salongen blef genast full
af soldater. Enligt allas vittnesbörd tog kejsarinnan nu
den unge storfursten i sitt knä, smekte honom passioneradt,
och i det hon ställde talet till några af sina gamla
grenadierer, hvilka hon hade att tacka för hela sin makt,
presenterade hon, så att säga, barnet för dem, talade om hans
hjärtas spirande goda egenskaper, om hans älskvärdhet och
tog med välbehag emot deras militäriska hälsningar. Detta
koketteri räckte nästan under hela spektaklet, och
storfurstinnan såg hela tiden mycket belåten ut.»
Om man får tro det vittnesbörd, som vi ofvan ha åberopat,
skulle Panin, allt under det han gjorde min af att hålla
med Schuwalofs, ha narrat dem i sista stunden: en munk,
som af honom släppts in till tsarinnan, skulle ha uppmanat
henne att sluta fred med Peter. Det sannolikaste är, att
Elisabeth ej kunde bestämma sig eller ej hann göra det i
tid. Hon hade till sist fått afsky för sin nevö, men hon
älskade ännu mera sitt lugn. Hennes död, som redan i
flera år varit föremål för en mängd olika beräkningar,
innebar också möjligheten af en revolution, som skulle utföra
hvad hennes tveksamma och genom utsväfningar försvagade
vilja ej förmått. Baron de Breteuil skref rörande detta
ämne:
»Då jag tar i betraktande nationens hat till storfursten
och denne furstes förseelser, är jag böjd för att tro på en
genomgripande revolution (vid kejsarinnans död); men då
jag iakttar den klenmodiga och lågsinnade hållningen hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
