Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Andra boken: Eröfringen af makten - 2. Kampen om tronen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Furstinnan är ingalunda vacker; hon är liten, har hög
och bred panna, tjocka, pösiga kinder, hvarken stora eller
små, litet insjunkna ögon, svarta ögonbryn och dito hår,
platt näsa, stor mun, tjocka läppar, illa medfarna tänder,
rund och rak hals af äkta rysk form, hvälfdt bröst, kort
lif, snabba rörelser, föga behag, alls ingen nobless...»
Hon tycks verkligen, kanske på grund af sitt lifliga
lynne, ha utöfvat ett visst inflytande på Katarinas
flegmatiske blifvande premierminister; men att hon haft
förmåga att få honom att glömma icke allenast sin lättja, utan
också sin vanliga försiktighet ända därhän, att han kastat
sig in i ett företag, hvars hela dumdristighet han nog var
i stånd att inse, det förefaller oss mer än tvifvelaktigt.
Att Katarina å sin sida låtit förmå sig att öfverlämna sina
intressen, sitt och sin sons öde, sin ärelystnad och till och
med sitt lif i händerna på denna adertonåriga konspiratris,
det kunna vi endast med den största svårighet tänka oss
som möjligt. Furstinnan har för öfrigt i sina memoarer
berättat oss om det sätt, hvarpå Katarina mottog hennes
första närmanden. Det var kort före Elisabeths död. En
vinterkväll inemot midnatt hade storfurstinnan redan gått
till sängs, då hennes väninna kom instörtande, uppskakad,
darrande af sinnesrörelse eller köld och bedjande att få
anförtro sig till henne, innan hon kastade sig i faror. Hon
ville veta, hvilka den blifvande kejsarinnans planer voro.
Hon begärde instruktioner för att kunna handla i deras
syfte. Katarina grep sig först an med att rädda den
oförskräckta och äfventyrslystna varelsen från en förkylning.
Hon lät henne lägga sig i sängen bredvid henne, svepte
sina täcken om henne och uppmanade henne därefter vänligt
att återvända till sitt eget rum och hålla sig lugn. Hon
hade ingen plan, hon litade på Försynen.
Dessutom har furstinnan varierat betydligt i de
förtroenden hon själf har lämnat angående den del hon tagit i
händelserna 1762. Om man får tro hennes memoarer, skulle
denna roll ha varit högviktig. Öfverbjudande Rulhière,
utger hon sig för den revolutionära rörelsens förnämsta
upphof och dess hufvudsakligaste ledarinna. Bröderna Orlof
och Panin själf ha endast lydt hennes order. Det är hon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
