Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Andra boken: Eröfringen af makten - 3. Segern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
féerie, hvarunder hon skulle fortsätta att dagligen bestämma
öfver rikets öden, tumlande om på en vacker häst i spetsen
för en afdelning grenadierer. Hon hade fått smak för
uniformen, för intriger och parader. Hon ansåg sig hvarken
belönad efter förtjänst eller använd efter sin förmåga. Vi
skola återse henne längre fram med sina drömmar, sina
anspråk och alla de dårskaper, som förgiftade hennes lif
och vållade hennes kejserliga väninna en del obehag. Vi
skola också återfinna Bestuschef och Münnich.
Katarina var också nära att skapa en missnöjd af en
obetydlig vän, om hvilken vi redan talat. Furstinnan
Daschkof var ej den enda, som tillskref sig en hufvudroll i
händelserna den 12 juli. Fyra dagar efter statskuppen anmäldes
för kejsarinnan general Betzki. Han hade använts vid några
penningutdelningar bland soldater, som Orlofarne värfvat.
Han hade fått en orden och några tusen rubler; Katarina
trodde, att han kom för att tacka henne. Han föll på knä,
och i denna ställning besvor han kejsarinnan att i vittnens
närvaro erkänna, hvem hon hade att tacka för sin krona.
»Gud och mina undersåtars val,» svarade Katarina lugnt.
Då Betzki hörde dessa ord, steg han upp och tog med
en tragisk åtbörd af sig sitt ordensband.
»Hvad gör ni?»
»Jag är inte längre värdig att bära dessa insignier
priset för mina tjänster, eftersom mina tjänster ej uppskattas
af kejsarinnan. Jag trodde mig vara den ende skaparen af
hennes storhet. Är det inte jag som har uppviglat gardet?
Är det inte jag, som har strött ut guld? Kejsarinnan
förnekar det. Jag är den olyckligaste människa i världen!»
Kejsarinnan gaf saken en skämtsam vändning.
»Ni har gifvit mig kronan, Betzki, jag erkänner det.
Också vill jag endast ta emot den af edra händer. Det är
åt er jag ger i uppdrag att göra den så vacker det är
möjligt. Jag ställer alla juvelerare i mitt rike till ert
förfogande.»
Betzki tog skämtet på allvar. Han öfvervakade
juvelerarnes arbete på det till kröningsdagen beställda kejserliga
diademet och blef belåten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
