Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Första boken: Kvinnan - 1. Utseende. Karakter. Temperament
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
offentligt, i allt sitt majestät, med högburet hufvud, den skarpa
örnblicken och den hållning som vanan att befalla skänker,
vara världens härskarinna. Hon bar vid en fest storkorset
af tre ordnar på en enkel, värdig dräkt. Den bestod uti
en guldbroderad muslinstunika med mycket vida ärmar,
veckade på tvären på asiatiskt vis. Ofvanpå denna tunika
en dolma af röd sammet med korta ärmar. Mössan, som
täckte hennes hvita hår, var ej prydd med band, utan med
utomordentligt vackra diamanter.»
Katarina hade tidigt vant sig att bära hufvudet högt,
när hon visade sig offentligt. Tack vare denna vana, som
hon under hela sitt lif bibehöll, och den stora makt, som
omstrålade henne likt en gloria, lyckades hon till den grad
imponera på sin omgifning, att hon föreföll högväxt t. o. m.
för en sådan iakttagare som Richardson. Denna konst att
sätta i scen, hvari hon ej hade sin like, har efter henne
blifvit en tradition inom det ryska hofvet.
Prinsessan af Sachsen Koburg, hvilken första gången
såg henne år 1795, börjar sin berättelse om detta
sammanträffande på ett ganska obehagligt sätt. Hon säger
nämligen, att det alltid varit i den gamla kejsarinnans skepnad
som hon föreställt sig en trollpacka, men af det följande
framgår, att hon ej tänkt sig det en sådan nödvändigt
behöfde vara ful. Hon prisar härskarinnans särdeles väl
bibehållna hy och säger sig ha funnit henne vara typen för en
frisk och stark åldring, ehuru hon i utlandet alltid hört
talas om hennes krämpor.
Katarina njöt emellertid aldrig af en riktigt god hälsa;
hon led ofta af hufvudvärk åtföljd af magplågor. Detta
hindrade henne dock ej att ända till sin sista stund göra
narr af både läkekonst och läkare, och det var ingen lätt
sak att förmå henne intaga medicin. En dag, då hennes
läkare Rogerson lyckats förmå henne att svälja några piller,
blef han till den grad förtjust däröfver, att han glömde sig
ända därhän att klappa henne på axeln och utropa: »Bravo,
Madame!» men kejsarinnan blef ej stött.
Från 1772 var hon tvungen att begagna glasögon för
att kunna läsa. Hennes särdeles fina hörsel var behäftad
med en besynnerlighet, som bestod däri, att hennes båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
