Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Första boken: Kvinnan - 1. Utseende. Karakter. Temperament
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Detta är ungefär mitt porträtt», skrifver Katarina som
rubrik öfver ofvanstående. Ja, mycket ungefär, kan man
vara frestad att säga, och det icke allenast med afseende på
det icke sagda, utan kanske ännu mera beträffande det sagda.
Sålunda är t. ex. detta påstående, att hon aldrig hyst groll,
ganska förvånande af en härskarinna, som med Fredrik den
store haft de välbekanta omslagen i vänskap, framkallade
genom några retsamma infall af konungen-filosofen. Grefve
Ségur till och med har vid en tidpunkt, då man allra minst
kunde anklaga honom för öfverdrifven stränghet mot denna
furstinna, af hvilken han rönt ett så oförmodadt vänligt
emottagande, tillåtit sig att i hennes karakter framhålla ett
fullkomligt motsatt drag.
»Kejsarinnan,» läsa vi i en af hans depescher, »har utan
tvifvel stora egenskaper, styrka i omdömet, mod i själen, ett
genomträngande förstånd och mycken hjärtats godhet, men
hon är flyktig, misstrogen och orolig, och hennes sårade
eller smickrade egenkärlek har stort inflytande på hennes
politiska åsikter. Ett obetänksamt yttrande om henne i
Versailles, köld från vårt hofs sida eller från kejsarens, det
minsta missgrepp af mig själf, skulle vara nog för att ändra
hennes sinnesstämning, och för att nämna ett exempel, har
hon blifvit konungens af Preussen fiende, emedan han
förmodat henne äga kroppsliga ofullkomligheter, dem hon icke
har.»
Huru stor Katarinas kärlek till sanning och uppriktighet
än må ha varit, skulle hon ha utgjort ett i världshistorien
allenastående exempel, ifall hon förmått fasthålla därvid,
äfven när hon talade om sig själf.
Lika litet uppriktig mot sig själf var hon den dag, då
hon yttrade till prinsen af Ligne: »Hade ödet gjort mig till
underlöjtnant, skulle jag aldrig ha uppnått kaptens grad,
ty då hade jag låtit skjuta mig i första drabbningen.» När
Katarina talade på detta sätt, glömde hon sin egen historia
och det mest kännetecknande draget i hennes karakter.
Djärf kunde hon visserligen vara ganska ofta, men framför
allt och alltid ärelysten.
Alla kännetecken för den ras af stora personligheter,
hvaraf Napoleon är den ojämförligaste representanten i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
