Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Första boken: Kvinnan - 1. Utseende. Karakter. Temperament
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon är icke allenast beskedlig, det finns också hos
henne en instinktiv ädelhet, som yttrar sig på mera än ett
sätt. Mot de personer, hon hedrar med sitt förtroende, visar
hon aldrig den nyckfullhet i idéer och känslor, som är så
vanlig hos hennes kön. Hon förstår sig ej på att vara
misstrogen. En af de utländska konstnärer, som hon gaf i
uppdrag att göra ansenliga uppköp för hennes galleri på
Eremitaget, Reiffenstein — den »gudomlige» Reiffenstein,
som hon kallar honom — trodde en tid, att hon misstänkte
hans redlighet. Grimm, som var mellanhand, blef i sin tur
orolig.
»Dra åt skogen bägge två,» skref då kejsarinnan till
den senare, »med edra intyg och edra redovisningar! Aldrig
i lifvet har jag misstänkt någon af er. Hvarför tråka ni
ut mig med onödiga småaktigheter och futtigheter?»
Hon tillade: »Ingen förtalar eller har förtalat ’den
gudomlige’ hos mig». Grimm kunde tro henne på hennes
ord; hon kunde aldrig tåla det slags försåtligheter, som äro
så på modet vid hofven. I allmänhet lyckades man endast
skada sig själf, då man talade illa om andra till henne.
Patjomkin själf fick erfara det, då han försökte att rubba
hennes förtroende för furst Wiazemski.
Gällde det däremot att tjäna eller försvara hennes
vänner, visade hon sig beredd till allt, till och med till att
glömma sin rang. Man meddelade henne, att fru Ribas,
hustru till en italiensk äfventyrare, som hon har gjort
till amiral, skall till att föda barn. Hon springer upp i
första vagn hon träffar på utanför slottets port, kommer
inrusande som en stormvind i sin väninnas rum, kaflar upp
ärmarna och sätter på sig ett förkläde. »Nu ska vi hjälpas
åt, vi två,» säger hon till barnmorskan, »och låt oss nu
försöka att göra vår sak bra.» Det händer ganska ofta att
man drar nytta af denna hennes välkända böjelse. »Man
vet, att det är lönande att skaka mig,» säger hon en gång.
Är hon verkligen god, helt enkelt? Ja, på sitt sätt, och
hennes sätt är icke hvem som helsts. Den oinskränkta
härskarinnan öfver fyrtio millioner människor är icke hvem
som helst. Fru Vigée-Lebrun svärmade för att få måla den
stora regentinnans porträtt. »Tag,» sade någon till henne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
