Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Första boken: Kvinnan - 3. Åsikter och grundsatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det säkra är,» har hon skrifvit några år före sin död,
»att jag aldrig företagit något utan att vara innerligt
öfvertygad om, att hvad jag gjorde var öfverensstämmande med
mitt rikes bästa; detta rike hade gjort oändligt mycket för
mig, och jag ansåg, att jag knappast skulle kunna betala
min tacksamhetsskuld genom att ständigt låta alla mina
individuella förmögenheter tjäna detta rikes bästa, dess
blomstring, dess högsta intressen.»
Med denna uppfattning af hennes plikter är förknippad
en upphöjd känsla af ansvar inför en högre domare, den
ende, hvars myndighet hon erkänner gentemot sig själf.
Det är för öfrigt icke en härskare, »som yfves öfver att
stifta lag för kungarne». Hon har läst för mycket Voltaire
och för litet Bossuet:
»Det är endast eftervärlden, som har rätt att döma mig.
Det är till den jag vädjar, till den kan jag modigt säga
hvad jag har tänkt ut och hvad jag lämnar efter mig.»
Under Falconets vistelse i Petersburg uppstod en dispyt
i bref mellan honom och Diderot rörande den hänsyn, som
en konstnär bör ta till denna posthuma domstol, hvarvid
Diderot uppträder som denna högsta domstols försvarare
och Falconet säger sig endast vädja till sitt
konstnärssamvetes dom. »Skulle ni ha lust,» skref då Diderot till sin
vän, »att hänskjuta vår tvist till min välgörarinnas omdöme?
Men akta er, min vän, denna kvinna är rusig af
odödlighetsbegär, och jag går i borgen för att hon ligger på knä
för eftervärldens afgudabild.» Falconet antog detta förslag,
men tillade, att huru skiljedomen än skulle komma att lyda,
skulle hon aldrig kunna förmå honom att ändra åsikt: »Om
ni på jorden kan finna en makt nog stor att ta ifrån mig
mitt ansikte utan att ta mitt hufvud, då har jag orätt.»
Vi känna icke lösningen af tvisten.
En punkt, där Katarina ej heller vacklar, är den
nationella, företrädesvis ryska karakter hon vill ge sin styrelse
och som hon försöker göra gällande i hela den politiska,
intellektuella och andliga utvecklingen hos det slaviska folk,
hvars öden hon, en tysk prinsessa, blifvit kallad att leda.
Icke allenast de administrativa och lagstiftande handlingarna
under hennes regering, utan hennes minsta göranden och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
