Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Första boken: Kvinnan - 3. Åsikter och grundsatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om de ha aldrig så litet sundt förnuft», och skref till fru
Geoffrin:
»Presidenten de Montesquieus namn, som förekom i ert
bref, aflockade mig en suck; om han vore i lifvet, skulle
jag ej uraktlåta... men nej, han skulle vägra att komma,
liksom...»
Katarina menade, att hon ej skulle uraktlåta att bjuda
den ryktbare författaren till Petersburg, men att han
troligen skulle neka att komma, liksom d’Alembert hade gjort.
Ty d’Alembert hade den tiden också tyckts »Voltaires
lärjunge» vara en lämplig rådgifvare för en kejsarinna af
Ryssland! Vi skola längre fram tala om, huru och hvarför
han afböjde denna ära.
Revolutionen skulle fullborda hvad Pugatschef hade
börjat och åstadkomma en afgörande skilsmässa mellan
ungdomsårens Katarina och den härsklystna och stolta suverän,
som 1792 var den första, som i hela Europa ringde i
larmklockan mot filosofernas teorier, hvilka plötsligt och
hänsynslöst omsatts i praktik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>