Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Andra boken: Regentinnan - 2. Inre politik. (Den politiska polismakten. Lagstiftning. Förvaltning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kejsarinnans initiativ och stränga rättvisa uppenbarade
sig oftast och på det mest verksamma sätt, som vi redan ha
antydt, i mildrandet af den öfverdrifna stränghet, hvarifrån
domstolarne vanligen ej ville afstå. Katarina berömde sig
af att aldrig ha undertecknat en dödsdom. Hon har
emellertid låtit Pugatschef och före honom Mirowitsch bestiga
schavotten. Men hon begagnade i dessa undantagsfall en
undanflykt: påstående sig vara direkt inblandad i saken genom de
attentat det gällde att straffa, afstod hon för tillfället från
sina prerogativ som högsta domare, för att ej, som hon sade,
vara på samma gång domare och part. I allmänhet
bemödade hon sig att använda förvisning i stället för dödsstraff
och till och med i stället för piskan. Hon lät dock stundom
applicera knutpiskan, äfven som tvångsmedel för att förmå
de anklagade att bekänna. Man måste göra sig reda för,
hvari detta slags tortyr bestod. Knutpiskan var en piska
försedd med en skinnrem, hvars läder var beredt på ett
särskildt sätt, så att det var på samma gång smidigt som
kautschuk och hårdt som stål. Handterad af bödeln, som
tog sats för att träffa med större kraft, trängde remmen in
i köttet, och hvarje slag gräfde en djup fåra ända in till
benen. Hundra slag betraktades som den gräns, hvarutöfver
delinkventens motstånd, d. v. s. hans lif, ej kunde utsträckas,
äfven om han var begåfvad med ovanlig styrka. I allmänhet
förlorade föremålet sansen vid tionde eller femtonde slaget.
Om man fortsatte, var det snart ett lik man piskade.
Bödelns skicklighet bestod i att afpassa afståndet så att han
anbringade de blodiga skårorna på offrets rygg bredvid
hvarandra, utan att skona en tumsbredd kött. Då bödeln
skulle slå till, ropade han till delinkventen. »Bieriegis!»
(»Ur vägen!») med ett slags skärande ironi. I
tortyrkamrarna var knutstraffet vanligen förenadt med upphängning
i vippgalje: man slog offret, efter att ha hängt upp honom
vid de bakbundna armarna, för att framkalla en
urledvridning och en olidlig smärta.
Som vi veta, var Katarina afgjord motstånderska till
tortyren. Men under en process, som spanns ut från 1765
till 1774 och som gällde en mordbrand, fingo de anklagade
tre gånger undergå tortyr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
