Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Andra boken: Regentinnan - 3. Yttre politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att vara i farten, likgiltigt på hvad sätt, handla,
likgiltigt hvar, göra mycket väsen, likgiltigt till hvad pris,
det tycks i själfva verket ha varit Katarinas förnämsta
sträfvan alltifrån det första turkiska kriget. Litande på sin »tur»,
blef hon allt mera fast i den öfvertygelsen, att det alltid
skulle leda till något, som befordrade hennes ära och rikets
storhet. »Den framgång, som kröner alla ryssarnes företag,»
skrifver grefve de Vergennes 1784, omger dem så att säga
med en strålande gloria, bortom hvilken de ej se någonting.»
Politiskt system, ledande grundtanke i företagen, det får
man ej begära af den djärfva tsarinnan. Då skulle hon
svara: »Omständigheter, konjunkturer och gissningar.» Lika
litet tänker hon på att bringa dessa företag i
öfverensstämmelse med en högre lag för moral, humanitet eller
internationell rätt. »Det är lika gagnlöst att här tala om
Puffendorf eller Grotius,» skrifver den engelske ambassadören
Macartney 1770 från Petersburg, »som om man talade om
Clarke eller Tillotson i Konstantinopel.»
Katarina inför däremot i ledningen af de yttre
angelägenheterna ett system af personligt initiativ, som redan i
och för sig är ägnadt att påtrycka dem en äfventyrlig prägel,
tv hon låter sig härvidlag ledas af sitt nervösa och
lättantändliga kvinnliga temperament. I synnerhet i början
ådagalägger hon en ofantlig verksamhetslust. Hon vill själf
diktera hela den diplomatiska korrespondensen. Men hon
märker snart, att hon ej ensam kan hinna med det och att
expeditionen lider däraf. Men då beslutar hon sig för att
för egen räkning förbehålla sig de viktigaste sakerna och
öfverlämna grofgörat åt ministern, d. v. s. grefve Panin.
Hon skrifver den 1 april 1763 till grefve Kayserling:
»Hädanefter hoppas jag, att hemligheterna skola bevaras bättre, ty
i allt hvad sådant heter skall jag ej inviga någon människa.»
Hennes företrädare togo endast i korta utdrag kännedom
om de i utlandet residerande sändebudens depescher, men
hon vill se originalen. Hon läser dem och gör anteckningar.
Dessa anteckningar äro egendomliga. I marginalen på en
depesch från furst Galitzin, hennes ambassadör i Wien, som
meddelar, att hofven i Wien och Versailles uppegga Porten
till att blanda sig i Polens angelägenheter, skrifver hon:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
