Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Andra boken: Regentinnan - 3. Yttre politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde motse en snar eröfring. Ryssland erhöll Kabarda,
Kertsch, Jenikale och Kinburn. Pruthfördraget, som 1711
varit så påkostande för Peter den stores storhet, var
sönderrifven och Polen nämndes ej ens i den nya traktaten.
Turkiet gaf sin tysta bekräftelse af den första delningen.
»Då herr Romantsof var nog lycklig att afsluta
fördraget i Kainardje,» skref grefve de Montmorin längre fram
i en af sina till grefve de Ségur adresserade depescher, »hade
han, enligt hvad man nu vet, endast en effektiv styrka af
13,000 man mot en armé på öfver 100,000 man. Sådana
lyckokast upprepas icke två gånger på ett århundrade.»
Och det skulle i själfva verket ej upprepas. Men det
oaktadt ville Katarina ej afstå från en ärelystnad, som, trots
hennes lysande framgångar, endast blifvit till hälften
tillfredsställd. Tanken på att uppvigla Turkiets grekiska
undersåtar, att med deras tillhjälp bana sig väg till
Konstantinopel och där återupplifva Paleologernas gamla monarki,
upphörde ej att arbeta i hennes hjärna, ej ens efter freden.
Det grekiska projektet skådar dagen. Ännu i döden invaggar
Katarina sig i denna stolta dröm. Tanken i och för sig är
för öfrigt ej ny. Redan i det sjuttonde århundradet hade
en serber, Jurii Krischanitsch, uttalat den. Peter hade 1711
inspirerats däraf i sin fälttågsplan mot Turkiet. År 1736
påpekade Rysslands sändebud i Konstantinopel, Wjeschniakof,
nödvändigheten af ett dylikt försök i händelse af en konflikt
med Porten. Fältmarskalk Münnich skref 1762 till Katarina:
»Jag är i stånd att bevisa med fast grundade argument, att
från år 1695, då Peter den store för första gången belägrade
Azof, ända till hans död 1725, alltså under trettio år, var
det alltid hans förnämsta plan och syfte att eröfra
Konstantinopel, fördrifva de otrogne, turkar och tartarer, från
Europa och sålunda återupprätta den grekiska monarkien.»
Ett särskildt skäl, som ej stod i samband med politiken,
bidrog till att göra Katarina ännu mera förälskad i denna
äfventyrliga fantasi. År 1769, under en rådssammankomst,
tog favoriten Gregor Orlof helt oväntadt till ordet och
utvecklade planen till en expedition till Arkipelagen, som
skulle ha till mål en resning af den kringboende grekiska
befolkningen. Katarina blef häpen: Gregor Orlof öppnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
