Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Tredje boken: Filosofernas väninna - 1. Katarinas litterära, artistiska och vetenskapliga sympatier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som jag tycker om och njuter af, och det är dessa
vinterpromenader, som hålla mig uppe och vid god hälsa.»
Allt detta är hennes eget verk. För att kunna
fullborda det, har hon haft att kämpa med allvarsamma
svårigheter, ty om hon också kan göra guld så mycket hon vill,
är dock hennes allmakt i det hänseendet oinskränkt endast
inom hennes rikes gränser. Där utanför förlorar
pappersmyntet alltför mycket vid växling. Också ser hon sig 1781
nödsakad att bromsa. Hon skrifver till Grimm: »Jag
upprepar ännu en gång mitt beslut att ej köpa något mera,
icke en tafla, ingenting alls; jag behöfver ingenting, jag
afstår följaktligen också från ’den gudomliges’ Correggio.»
Det är en »filfras»-föresats, fullt lika mycket värd som en
drinkareföresats. Från denna stund utkämpas inom Katarina
en verklig strid mellan hennes samlarebegär, som har blifvit
en riktig passion, och hennes nödtvungna sparsamhet, och
det är oftast ej den senare, som segrar. Det bref till Grimm,
som vi nyss citerat, är af den 29 mars; den 14 april träffa
vi i kejsarinnans korrespondens med hennes artistiske skaffare
följande passus: »Om ’den gudomlige’ (Reiffenstein) skickade
oss, direkt till Petersburg, några riktigt vackra antika
graverade stenar i en, två eller tre färger, utomordentligt väl
graverade och bibehållna, skulle vi vara oändligt tacksamma
mot den, som skaffade oss dem. Detta kallas icke att köpa,
men hur skall man bära sig åt?» Och den 23 april: »Ja,
det hjälper inte hvad ni säger och gormar, jag måste ha
två exemplar färglagda kopparstick (sic) enligt den
förteckning jag nu går att sätta upp ... ty vi äro glupska, ja, så
glupska på allt dylikt, att det ej längre finnes ett hus i
Petersburg, där man kan bo anständigtvis, om där icke finns
något, som på långt håll påminner om loggierna, Gud Fader
eller hela ramsan, som jag nyss har räknat upp för er.»
»Allsmäktige, man skulle nästan kunna säga, att din
smordas goda föresatser äro vacklande!» anmärker Grimm
spetsigt i sitt svar. Han anar för öfrigt, hvad som
framkallar detta recidiv af »glupskhet». Då Katarina begagnar
det kollektiva »vi» på tal om sin lystnad, är icke denna
pluralis i stället för singularis blott och bart en språklig
egenhet. De »glupska», som hon talar om, äro för tillfället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
