Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Tredje boken: Filosofernas väninna - 1. Katarinas litterära, artistiska och vetenskapliga sympatier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillägger melankoliska reflexioner på tyska: »Byggnadsraseriet
är någonting diaboliskt; det slukar pengar, och ju mera man
bygger, desto mera vill man bygga; det är en sjukdom liksom
begäret efter starka drycker.»
Nu skickar hon efter två arkitekter från Rom, Giacomo
Trombara och Geronimo Quarenghi. Hon förklarar detta
val sålunda: »Jag har velat ha två italienare, emedan vi
ha fransmän, som veta för mycket och bygga hus, som äro
fula både utvändigt och invändigt, emedan de veta för
mycket.» Alltjämt hennes stolta förakt för studier och
hennes förkärlek för det improviserade! Hon vänder sig
emellertid ofta till den lärde Clérisseau, som skickar henne
planritningar till palats i romersk stil. Perronnet ger henne
plan till en bro öfver Newa, Bourgeois de Chateaublanc en
ritning till en fyrbåk afsedd för Östersjökusten. År 1765
begär hon af Vassé planritning till en hörsal, som skall vara
120 fot lång och 62 fot bred.
Äro under allt detta konstnärerna, arkitekter, målare
eller skulptörer, nöjda med henne? Därom bör man ej fråga
Falconet vid hans återkomst från Petersburg; svaret skulle
bli alltför bittert. Vi skola en annan gång berätta, hvilket
lif han förde i Petersburg, denne man, hvilken Peter den
stores och Katarinas stad ännu i dag har att tacka för sina
vackraste prydnader. Vi skola också försöka visa, hurudant
hans förhållande till kejsarinnan var och blef, huru det å
hennes sida började med något mera och bättre än artighet
och slutade med något mindre och sämre än likgiltighet.
Här skola vi endast säga, att som Katarina ej hade den
allra ringaste uppfattning af konst, hade hon naturligtvis
lika litet förmåga att förstå en konstnärsnatur. Falconet
slog till en början an på henne med sin originella och litet
paradoxälskande kvickhet, kanske ännu mera genom sitt
konstiga lynne, men han tröttade henne snart och retade
henne slutligen. Han var alldeles för mycket artist för
henne. Hon hade alltid sitt eget sätt att uppfatta den roll
och den ställning i världen, som tillkom de talangfulla män
hon värdigades använda till sin hufvudstads förskönande.
Hon tillstår det helt naivt i ett af sina bref till Grimm:
»Si il signor marchese del Grimmo volio mi fare (i stället för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
