Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Fjärde boken: Katarina i hvardagslag - 3. Favoritsystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ty märkas bör, att hon aldrig skyltade med någon cynism
eller brist på moralisk känsla eller depraverad fantasi.
Frånsedt favoritismen med alla sina konsekvenser, är Katarina
sträng i fråga om moral och hennes blygsamhet är mycket
lätt sårad. Hon sätter värde på kyskhet, ja, hon är nästan
pryd. En dag, på väg till Kief, ber hon grefve de Ségur,
som befinner sig i hennes vagn, att läsa upp verser för
henne. Han gör henne till viljes och läser upp ett stycke,
»litet fritt och muntert», berättar han, »men likväl
tillräckligt anständigt för att ha blifvit väl emottaget i Paris af
hertig de Nivernais, prins de Beauveau och damer lika
dygdiga som älskvärda». Katarina rynkar genast ögonbrynen,
hejdar den oförsiktige med en fråga, som alls icke hör dit,
och leder in samtalet på ett annat ämne. Amiral Paul
Jones, som hon från England inkallat i sin tjänst, beskylles
1788 för att ha tagit sig friheter mot en ung flicka vid
hofvet. Han afskedas genast, huru stor än för tillfället
bristen är på män, som duga till att föra befäl. Af
liknande anledning ser sig engelska sändebudet Macartney
tvungen att lämna sin post. Då Katarina 1790 talar med
sin sekreterare om händelserna i Frankrike, far hon ut emot
aktriserna, som hon beskyller för att ha fördärfvat
nationens seder. »Hvad som är detta lands undergång,» sade
hon, »det är att man gräft ner sig i smuts och laster.
Opera-buffan har fördärfvat hela världen. Jag tror, att
edra döttrars franska guvernanter äro h—. Vaka öfver
sederna!»
Hon är medveten om att själf ej ha kommit i beröring
med någon smuts och att ej ha gjort något för att
fördärfva sitt lands seder. Men hon finner det helt naturligt
att skrifva till Patjomkin, att hans efterträdare, Mamonof
— Saschenka, som hon kallar honom — »älskar honom och
betraktar honom som en verklig far». Och hon känner
ingen förlägenhet, då hon frågar sin son och sin sonhustru
efter kung Poniatowski, som de träffat i Warschawa på sin
genomresa. »Jag tänker,» skrifver hon, »att hans polska
majestät hade mycket svårt att återfinna mitt ansikte
för tjugufem år sedan i de porträtt, som ni visade
honom.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
