Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ben gick icke sin väg. Han stod oviss och
tvekande och Johanna log mot honom så tänderna blänkte.
Han våndades så han nästan hade svetten i pannan,
tummade om bössremmen och fick slutligen
framkrystadt:
— Hvad var det för en visa...?
— Hvilken?
— Den der nyss..
— Jaså, den som jag sjöng? En visa bara — en
som sjungs öfverallt — —
— Men den var vacker.
— Åh ja, — när man sjunger den om aftnarna
och det fins eko, som svarar.... då låter all sång bra.
Men inte låter det ändå så bra som när unga herrn
sjelf sjunger inne i salen och fröken spelar dertill på
pianot... Unga herrns röst är också så stark och
vacker...
— Strunt är den...
— Nej, — nog har jag hört när unga herrn har
sjungit.. och vi ha ofta lemnat dörren på glänt till
köket för att höra mera. Och dessutom hördes det
långt ut på gården...
— Det är inte sant... jag har ju inte kunnat sjunga
en ton på långa tider... mera än ett år.
— Ja, ja, — unga herrn byter om röst nu och blir
man.. det hör man ju redan på talet, — så djup har
den blifvit.
— Tycker du det, sade Ben i sin djupaste bas.
Och det föll sig så lätt och naturligt att kalla henne
du, fast han eljes aldrig brukade det med henne. I och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
