Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med detsamma var det som om någonting brutit isen
emellan dem. Ben fick ett helt hjertligt tonfall i
rösten och Johanna var smickrad af Bens aktningsfulla
förtrolighet.
Ty han hade verkligen alldeles glömt att Johanna
bara var en simpel vallflicka. Hon hade ju någonting
så öfverlägset och säkert i sitt sätt mot honom som
hade hon varit hans fulla jemlike, så herre han var.
Men på samma gång låg det någonting inställsamt
och smekande i hennes röst, som berörde Ben ofantligt.
Hon märkte det mer än väl och satte sig i
stenröset der hallonbuskarna stodo taggiga och bären
började rodna i rötmånadens glödande solhetta. Ben satte
sig också. Men då stannade samtalet af och han
vågade ej följa sin lust att komma henne närmare.
Ändtligen förvirrade hon honom helt och hållet, genom att
luta sig bakut midt framför honom och taga igen
refrängen till den finska visan, som Ben tyckte att
var vacker.
Han satt med bössan mellan knäna och såg och
stirrade, medan hon halflåg och sjöng och rörde
foten i takt under fållarna. Så slutade hon upp med
ens och slog ihop händerna med ett gapskratt...
I ett nu hade Ben blifvit alldeles blek, vräkt
undan bössan, sin käraste skatt helt omildt och kastat
sig fram emot henne. Tagit henne häftigt om halsen
och kysst henne flera gånger, utan att hon gjorde
något egentligt motstånd... hon bara skrattade...
gapskrattade, så han alldeles utom sig tog fatt på sin
bössa igen och satte af som en hvirfvelvind öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
