Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Senare delen - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hade gjort sitt första steg in på sjelfva den stora
konstens farliga gebit.
Det fans dock alltid ett, som plågade honom.
Han hade sjelfva den stora segerqvällen i konsertsalen
varit nära att komma af sig, ty midt inne bland
publiken hade han sett ett ansigte blekt af spänning följa
med sig, hänga sig fast vid honom med ögonen så
han måste se bort, men det sporrade honom då till
dubbel innerlighet i sången, dubbel hänförelse.
Dock, när han dagen efter konserten med
brännande kinder och frågande blick rusade upp till
Walborgs för att af dem bära upp det erkännande han
satte mest värde på, gratulerade honom ingen der.
Assessorn såg han ej alls till, tant Walborg gick
sluten och tungsint och sade ej ett ord om konserten,
fastän hon sjelf varit der som vittne till Bens triumf,
endast Sigrid tryckte hans hand så fast som ville hon
aldrig släppa den mer.
Men det handslaget gick som kallt stål genom
Ben, efter hans jublande förhoppningar nyss. Det drog
honom med ens ned från alla eldiga framtidsplaner till
verkligheten igen och likasom manade honom att slå sig
ner vid de rifna anteckningarna och Schrevelius med
sina hundöron. Han höll Sigrids hand helt kallt i sin
utan att besvara tryckningen, men hon såg på
honom med en så lång och bönfallande blick, att han
rörd tog båda hennes händer i sina och kyste dem en
för en.
— Du är ändå mitt allt, sade han.
— — — — — — — — — — — — — — — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
