Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Senare delen - 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Aldrig —
— Men nu vet ni det?
— Ja, då ni säger det.
— Och trodde ni väl nånsin att jag sjelf var på
väg till er för att bryta, — just för den skull —?
— Jag anade det nog — fastän inte det skälet. —
— Nu vet ni det?
— J a.
Helt långsamt hade Sigrid Walborg gett sig att
gå uppåt gatan. Ben följde efter henne. Icke ett
blad rörde sig, molstill låg Saimaviken och teg,
staden derofvanför teg, sjelfva vassen vid stranden hade
ingenting att hviska och de två gingo tigande uppför
backen. Bens läppar darrade under ett inre tryck,
han såg Sigrid Walborgs ansigte blekt och med det
energiska uttrycket, som han ej förstod. Han kunde
omöjligt sluta till hvad hon tänkte och huru
hojyjpp-tagit hans bekännelse. När de hunnit fram till
hennes port, kom det öfver Bens läppar:
— Kan ni förlåta mig det — ?
— Det hör inte hit, — sade hon kort och räckte
Ben sin hand till god natt.
— Ännu ett ord! bad Ben.
— Nej, inte nu — vi ha ju det förflutna klart —!
Farstudörrén föll igen om henne och Ben stod
ensam ute i Juninatten. En koskälla klingade till
någonstädes och en vakande lom höll serenad för sin
käresta långt ute på viken. Luften var ljum och
mättad af gräs- och vassdoft, tryckande och qvaf. Ben
öppnade sin rock, förde tummarna i västens armhål,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
