Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Senare delen - 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
du jag inte genast ser på dig af hvad ull du är? —
Ser du, man bedrar inte mig så lätt genom att försöka
se hygglig, ut — ett stort fä är jag ju sjelf också. —
Är du nöjd nu?
Ben tog hans hand och Björkman, som slingrat
sig fram med sin svågers kredit under långa år i
småstaden, kunde inte annat än böja sig för Bens
menni-skokännedom, ty det minsta han gjorde min af att
taga humör af Bens uppriktiga yttranden, såg Ben på
honom sarkastiskt och genomträngande:
— Se så, — sjåpa dig inte — jag är ju ett fä
jag också.
Och Björkman hjelpte till att tömma scherryflaskan
med god smak, det bestäldes in en annan, och vid
desserten tog också den slut. Men när kaffet och
likö-rema kommo togo de rockarna af sig och Ben var så
i farten med att topprida stackars Albert Björkman,
att han glömde gå åt sig sjelf. Björkman led icke af
ett alltför klyftigt förstånd, lika litet som han
bekymrades af alla sällskapsbrödernas vanliga hänsyftningar
på hans roll af gratisviftare ex professo. Han var van
att svälja både smått och stort med god min och tack
vare ett medfödt humoristiskt lynne var han tåld af
alla glada bröder i staden och det kom aldrig i fråga
att han skulle betala.
Ben kände igen typen genast som han såg sin
forna skolkamrat och när han nu slog sig lös, kunde
det vara alldeles detsamma med hvem han gjorde det,
men Björkman måste vara kort i Bens sällskap, —
hans långa historier led han inte!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
