Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lille Karl hade tillfredsställelsen att följa
pappa ut på förstutrappan och höra honom med
sin kommandostämma fråga karlarna livad de
tänkte på, som läto sina hästar beta af
gårdsplanens gräslindor. Han fick vidare glädjen att se
dem aktningsfullt stryka sina mössor från
hjässorna och göra tölpiga förklaringar, samt slutligen
leda sina hästar helt beskedligt vid tygeln ut på
bakgården. Och det tvingade pappa dem till bara
genom att visa sig på trappan, där solen blänkte i
hans flintskalle och genom några få ord, uttalade
med sin rent ofattliga myndighet och bestämdhet.
Men när pappa, efter väl förrättadt värf, med
en sista sträng blick på karlarna drog sig
tillbaka, kunde lille Karl icke längre göra våld på
sig, han måste njuta sin triumf öfver fienden.
Till den ändan sprang han efter dem, stannade
vid grinden, som ledde ut till bakgården, visade
lång näsa åt karlarna och ropade:
»Åhä! Är det inte pappa, som befaller här,
liva? Försök bara komma igen!»
Han lyfte sin lilla näfve sä högt han
förmådde och knöt den mot karlarna med en
man-haftig känsla af utförd hämnd och framtida
oförsonligt hat. Och i sitt hjärta svor han en dyr ed
att till sista blodsdroppen försvara Annila mot
de främmande inkräktarna.
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
