Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i ögonen, utan bitterhet oeh utan smärta flöto de
allt ymnigare, han grät oeh grät för att de andra
gräto, men inte förstod han egentligen någonting.
Det var först längre fram på dagen, när alla
syskonen och pappa ocli han själf sutto i salen
och ingen var inne hos mamma i sjukrummet,
som det kom riktigt klart öfver honom att hon
icke behöfde någon vård vidare, att hon var kall
och liflös och att han aldrig mer skulle höra
hennes röst. Då fattade han något litet af hela det
obegripliga och började gråta högt helt ensam för
sin del — nu först sörjde lille Karl sin mor. När
han brast ut i gråt, följde syskonen hans
exempel och pappa själf tog till näsduken. Likafullt
förstod han hvarken sin förlust eller döden,
förstod dem hvarken då eller långt senare.
Men mamma var borta, det förstod han, och
lifvet gick underligt nog sin gång utan henne.
Lille Karl hade ofrivilligt väntat att också
världen på något vis skulle stanna i sina gängor,
klockorna höra upp att slå och solen att gå fram
på fästet. Men när ingenting af allt detta skedde,
tyckte han att solen var grym och hela
världen utan känsla, då de kunde gå på som förut,
fast hans egen älskade mor låg kall och liflös
med knäppta händer på sin bädd, så stum och
så hemlighetsfull och märkvärdig, att hela
hemmet blef hemskt som en spöksaga. Barnen trängde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
